Etiketter

Vad är det man kallar dem för, alla bloggar om inredning, resor, surdegsbak och franska drömhus? Livsstilsbloggar? Är det rent av det mitt klotter håller på att utvecklas till? Ja, inte vet jag men jag vet att jag har många därute i etern som delar min vurm för livet bortom snöglopp. Med flera av er bloggläsare har det utvecklats en nätvänskap som jag uppskattar ohemult mycket och snart får jag också träffa ytterligare några av er IRL, medan andra är helt anonyma och det är bra det med.

När jag skriver här mår jag bra, även om annat i livet stökar, vilket det naturligtvis gör med jämna mellanrum. Jag kan snudda också vid stöket ibland men mest vill jag ha en frizon från det på bloggen. Detta inlägg får därför utgöra ett undantag för att förklara varför det hunnit gå några dagar sen sist jag skrev och varför de franska drömmerierna har fått maka på sig ett tag, den magnifika snöstormen i onsdags till trots. Jag menar vad, om inte just ett sådant väderkaos, skulle annars ha fått mig att kasta mig över tangentbordet och knattra ner funderingar kring tak, brunnar och allehanda murvielska trevligheter?

Nu satt jag istället insnöad i min lägenhet utan att kunna ta mig dit där jag allra helst ville vara just då. SJ ställde in det ena tåget efter det andra såg jag på nätet och att sätta sig i bilen var inte att tänka på. Klass 2-varningar är inget man ignorerar, varför jag till slut insåg att detta var en storm av sådant slag som du helt enkelt får vänta ut.

Igår kom jag så iväg.

Till mamma som skrämde oss rejält den där eländiga onsdagen då jag inte kunde ta mig till henne. En operation som i de allra flesta fall nästan är som en ”quick fix” ställde till annan oreda och livet visade oss hur skört det är och hur snabbt tillvaron kan kastas omkull. Så skakigt var det att jag nästan inte vågar sätta på pränt att det är så mycket bättre nu.

Vi är inte ute ur skogen än, har älskade medicinkunniga J upprepat flera gånger det senaste dygnet när vi bevittnat hur mamma hämtat sig alltmer och vi försiktigt börjat tro att det ska gå vägen.

Innan J satte sig på tåget tillbaka till Stockholm, frågade hennes moster om hon trodde att vi var ute ur skogen ännu och då svarade hon, att nu har vi iallafall kommit fram till gläntan.

Gläntor tycker jag om, både som metaforer och i riktiga skogen. Jag stannar i den och vänder ansiktet mot solen. Blundar jag, blir gläntan fransk och vi är där tillsammans, mamma och jag.