…håller varandra sällskap på vägen som slingrar sig fram genom tät granskog mot Skavsta.

Två frusna rådjursflockar har jag släppt över vägen men bara enstaka bilar har jag mött. Jag kör förbi gårdar som glittrar av pynt och utomhusslingor runt granar, räcken och flaggstänger och landskapet är bedövande vackert, det måste erkännas.
På radion är det uppesittarmusik och jag lyssnar för en gångs skull uppmärksamt på texterna om artister på väg hem för att fira jul.
Julstämningen är total i min smutsiga Ford.
Bara jag, strålkastarna och kompakt mörker mellan gårdarna.
Good things come to those who wait, tänker jag och känner mig märkvärdigt högtidlig. Den smörigaste av julmusik har plötsligt den effekten på mig, eftersom jag till slut fullständigt kan identifiera mig med textrader som ”can’t wait to se their faces…”.
I år hänger förberedelserna på andra än mig; jag som alltid annars är sist i säng för att se till att det är julfint när alla kommer upp på julaftons morgon och naturligtvis förväntar mig vederbörligt tinder. I år är det ombytta roller och en annan sorts jul. Solen skiner i Murviel

och kortärmat det som gäller mitt på dagen och jag är den som förväntas tindra.
Och gissa om jag ska!
Barn på nytt är jag visst bestämt!
Glad lilljulafton på er, alla uppesittare!