Etiketter
Fairmedia, hus i Languedoc, köpa hus utomlands, paradis i solen
Idag snörde jag på mig mina favoritkängor och halkade iväg till Annexet i Globen. Jag hade tänkt promenera dit men den snögröt som mötte mina nätta (I wish!) små kängbeklädda fötter fick mig att tänka om.
Snögröt möter oräfflade kängor = allvarlig halkvarning
Alltså tog jag tunnelbanan och fick användning för mitt nytankade accesskort och bara det var ju ett äventyr i sig, eftersom jag alltsomoftast kör bil. Fram och tillbaka till jobbet via hunddagis i Älta, sedan brukar inte tid medges för så mycket annat.
Att lägga det lilla blå kortet mot kortläsaren i T-banespärren, att byta tåg på Gullmarsplan och förundrat ramla ut på den snöiga perrongen vid Globen, det var en ohyggligt spännande utflykt i verkligheten. Mina barn hade varit stolta.
Varför då sådana äventyrligheter en lördagseftermiddag?
A trip down memory lane, var syftet och att säga hej till Ewa på Franska hus, som i en mässhall full av mäklare i helgen lockar besökarna med små paradis i solen. Sist jag var här, var det september och på nätet hade vi sett ett intressant hus i Murviel… Då sken en vacker höstsol och mässhallen var bara halvfull. Idag, däremot, var det full kommers:
Hugade spekulanter fyller den lilla montern
Ewa och hennes syster/medhjälpare hade fullt upp att hjälpa hugade spekulanter, så vi hann inte prata så mycket. Många var nämligen alla de som nöp i broschyrer och cirklade runt montrarna i jakten på drömmen om ett människovärdigare klimat i hus med bags of character och takterrasser under stjärnhimlar.
Gissar att det var fler än jag som gjorde sitt bästa att för en stund glömma vad som väntade på andra sidan mässhallsväggen:
Murvielklotter 
Som en ivrig men tyst läsare av denna blogg renderar dessa tidigare inlägg mig till slut att även lägga till mina kommentarer. Det har varit uppenbart att författaren till denna blogg är välutbildad och har mer än ett fullt kommando av det svenska språket. Det är varje dag en otrolig njutning att ta del av dessa uppdateringar fullt av bildligt språk som för en före detta utlandssvensk ger en stor hjälp. Jag är fullständigt övertygad om att bloggskaparen inom kort kommer att ha full koll även på det franska språket.
Min egen franska bakgrund är att jag dök upp i Paris vid revolutionens 200-årsjubiléum och blev kvar i sju år för att träna astronauter. Mitt eget företag kände till Svenska Klubben när jag kom ner och erbjud att betala ett mångårigt medlemskap. Jag deltog själv i vissa träffar via mina vänner på Exportrådet men ganska snabbt insåg jag att jag ej ville ta upp detta erbjudande. De fasta medlemmar jag träffade överträffade sig själva i att beklaga sig över det höga svenska skattetrycket trots att de själva ej hade bott i Sverige sedan Gustaf VI Adolf dog. Männen var själva mycket måna om att använda sina titlar och familjenamn och fruarna lika måna om att berätta om vad deras män arbetade med. Själva var de uppenbarligen troféfruar helt utan utbildning. Mer patetisk blev situationen när jag sprang på samma män med sina 25-åriga ‘brorsdöttrar’ på Paris bättre nattklubbar samtidigt som deras fruar drack sin Dubonnet ute i Maisons-Laffitte.
När jag nu efter ett antal år nu återser Svenska Klubben och dess tidskrift inser jag att inte mycket förändrats och att samma klientel, fast nu i 70-årsåldern, reagerar på denna ytterst välskrivna blogg.
Själv har jag sedan en tid en semesterbostad i Languedoc och njuter ohämmat av den franska landsbygden ihop med en stor vänkrets av naturligtvis främst fransmän men även övriga nationaliteter såsom nederländare, britter och tyskar. Min tilltro till Europa har ökat med dessa kontakter och jag ser mig verkligen som en äkta europé först och främst.
I Sverige har vi nyligen haft en stor debatt angående näthat, riktat mot framförallt kvinnliga skribenter. Bloggförfattaren här tar jag för givet är en kvinna. Det är uppenbart att näthatet inte är reserverat för de yngre generationerna vilket jag tycker är avskyvärt.
Kritiska bloggkommentarer som attackerar kvaliteten på vinet i Languedoc är tyvärr på en sandlådenivå som man inte förväntar sig av en f.d. Informationsdirektör samtidigt som samme person tar på sig en pseudo-gudfader-roll med illa dolda hotfulla skrivningar som ‘du gör det inte lätt för dig när du en dag skall pensionera dig här nere’. Vett och etikett kan man tydligen inte förvänta sig av herr Informationsdirektör (ret.).
Jag hoppas verkligen att det kommer ner en ny typ av svenskar till Frankrike i framtiden, välutbildade, kompetenta, erfarna med en livslust och öppenhet vad gäller hudfärg, religion och sexualitet som höjer sig över en nedlåtande attityd till de som inte har ärvda pengar och nobla efternamn.
Vill ändå Svenska Klubben ha ett tips för en annons till sitt magasin som de bör köra gratis är det från Nämndemansgården – det skulle nog garantera fler levande prenumeranter.
Vraket
GillaGilla
Trots att bloggförfattaren gjort ”en pudel” och tagit bort det inlägg hon själv säger kunde uppfattas som stötande när det gäller vissa ordval så fortsätter diskussionen via ovanstående kommentar från ”Vraket”.
Eftersom jag till delar haft med diskussionen att göra men den har förts mellan bloggförfattaren och mig via personliga mail vill jag ändå kommentera det ”Vraket” här anför, dvs i första hand rätta till några faktafel.
Det Murvielblogginnehavaren framförde i det nu borttagna inlägget var synpunkter på en tidning, SvenskFranska Magasinet, tidigare SydFranska Magasinet. Ett sedan många år helt fristående magasin, inte knuten till någon svensk-fransk organisation alls. Tidningen har därför inte någonting att göra med Svenska Klubbens ev. medlemstidning. Svenska Klubben finns i Paris (utan idag trolig medlemstidning, information till dess medlemmar verkar gå via deras hemsida), ”Vrakets” erfarenheter av de svenskar han då för länge sedan träffade i Paris med ”troféfruar” och män med ”brorsdöttrar” på parisiska nattklubbar var säkerligen inte en illusion då men tillhör sedan länge en svunnen tid. Värderingar och attityder och därmed sammanhängande ageranden förändras över tid, tack och lov.
Det finns däremot i södra Frankrike en annan ”klubb”, en intresseförening för det stora antalet svenskar bosatta i PACA-området. Den heter Rivieraklubben och har ingenting med Svenska Klubben i Paris att göra. Rivieraklubben har också en medlemstidning som heter RivieraNytt som förser sina medlemmar med information, artiklar och reportage om det sydfranska livet i form av kultur, politik, utflyktsmål, smultronställen samt ett digert utbud av aktiveter som erbjuds medlemmarna. Allt från operaföreställningar, intressanta föreläsningar till månadsluncher och vandringar på historisk mark. Kan ”Vraket” möjligen blanda ihop publikationerna?
Det säger sig självt att de svenskar som idag bor i södra Frankrike är just så som kommentarsförfattaren efterlyser: välutbildade, kompetenta och erfarna. Sexuella, religiösa och hudfärgade preferenser finns förstås inte etablerat klarlagda, dock kan man konstatera att ämnesområdena inte tillhör de vanligaste samtalsämnena. Det finns annat som ligger högre på diskussionsagendan.
Man bor här antingen på hel- eller deltid och i det senare fallet ofta efter pensioneringen. Det gäller också kvinnorna – samtliga har haft egna yrkeserfarenheter och på inga vis tillhört trofé eller representationshustrurnas skrå. Den tiden är som sagt sedan länge är förbi, hemmafruarnas också. De flesta svenskar som bor i södra Frankrike tillhör en aktiv och engagerad generation och 65-årsdagarnas eventuella firande är mera frekvent än 70-årsdagarna. Troféfruarna med ev. kvarlevande män bor sedan länge på hemmen i Sverige, hemflyttade när skröpligheten satt in och begravningarna blivit fler än middagar och cocktailparties.
De nobla namnen och fina adressernas företrädare är därför numera få och i den mån de förekommer har man lärt sig att i den här generationens frankrikesvenskar är det i så fall bara inom en mycket begränsad inre krets man låter sig imponeras av sådant. Att bo i Frankrike låter sig numera göras också för varje vanlig svensk pensionär – förmånliga skatte- och sjukvårdssystem gör det dessutom bekvämare och mindre kostsamt än i Sverige. På köpet får man det många eftersträvar: ett behagligt klimat, kultur- och historieupplevelser utöver det vanliga, ett internationellt politiskt perspektiv, naturupplevelser, soldagar, mat- och vinupplevelser som sammantaget bidrar till ett gott liv.
Det finns dock i Sverige – och också här i Frankrike – tyvärr en exporterad Jantelag som går ut på antagandet att fortfarande endast förmögna svenskar har råd med detta. Och avundsjukan och fördomarna följer i spåren av detta. Den gamla myten om de snobbiga, förnäma och nedlåtande överklassvenskarna (som säkerligen fanns förr) finns därför kvar. Att dessa dessutom skulle vara betjänta av att påminnas om Nämndemansgårdens existens är ytterligare ett uttryck för den här sortens gamla fördomar om hur svenskarna lever sitt liv härnere.
Ingenting är mera fel. Härnere bor vanliga svenskar, permanent eller periodvis. Med eller utan alkoholproblem, precis som i Sverige. Man umgås i de fall man vill och på de sätt man mår bra av. Det finns inte utrymme för att göra sig ”förmer” så som i gamla tider. Bloggskriverskan pejorativa uttryck om svenskar som förekommit på bild i SvenskFranska Magasinet var det som föranledde förklarande kommentarer kring detta – det finns ingen anledning att, utan att ha avsikten, ytterligare spä på fördomar kring begrepp som inte längre existerar. Vilket också resulterade i att inlägget drogs tillbaka.
Att diskussionen rörande det nu tillbakadragna inlägget skulle kunna sorteras in under ”näthat riktat i första hand till kvinnliga skribenter” faller på sin egen orimlighet. Om man på sin blogg tar upp kontroversiella ämnen får man också vara beredd på att det kan komma reaktioner som inte ligger i överensstämmelse med författarens egna åsikter. Näthat är något helt annat och uttrycken för det långt ifrån den diskussion som förts kring detta ämne.
Slutligen inviterar jag ”Vraket” att besöka ytterligare en sydfransk blogg om det är så att intresse finns att fördjupa sig i hur man som permanentboende svensk framlever sitt vardagsliv härnere sedan några år. Gå gärna in på http://sydfranskby.blogspot.com och läs hur ett fullkomligt normalt svensk-franskt liv kan gestalta sig -utan åthävor och snobbism. Välkommen!
GillaGilla
Det är intressant vilka reaktioner inlägget, som nu är borttaget, väckte. Den bild du ger av vad som mötte dig i Paris för ett antal år sedan, måste ju rimligen stämma med verkligheten – du var ju där! Och samtidigt måste det väl ändå redan då bara vara en sida av verkligheten; det stora flertalet utlandssvenskar i Frankrike både nu och då, lever rimligen ganska vanliga liv utifrån vanliga förutsättningar.
Det du beskriver i din kommentar inbillar jag mig är marginella företeelser men tyvärr en bild en och annan målar upp för sitt inre när utlandssvenskar på sydligare breddgrader kommer på tal – en fördom jag tyckte att magasinet med sitt osorterade material bidrog till. Att jag sedan, tvärtemot vad jag ville uppnå med mitt inlägg, målade upp samma nidbild, blev fel.
Lite uppfriskande kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är med den diskussion som uppstår; att det rörs om lite i grytorna, så tack ”Vraket” för din input!
GillaGilla
Välformulerat och klargörande!
I och med den diskussion som följt på det borttagna inlägget, tycker jag i någon mån att det budskap jag ville få fram ändå utkristalliserat sig till slut och jag tycker att det framgår med all önskvärd tydlighet att det är en lika brokig skara svenskar som förflyttat sig söderut som de som är kvar här hemma. Det känns till slut helt i sin ordning!
GillaGilla
Tack Monet! Till och med i dagens Daily Telegraph skriver man om Languedoc på ett väldigt positivt sätt utan nedsättande kommentarer som vi i denna blogg såg tidigare. Ditt klargörande om svenska klubben var välkommet och inte lika tydligt i de magasin som delas ut på dessa mässor som även jag besökt. Jag skall ta tillfället i akt att läsa din blogg. I grund och botten tar jag för givet att vi alla är positiva till båda rikena som vi förlägger vår tid i. Mitt inlägg får ses som ett försvar till bloggens författare där tafflighet och allmän attack gick långt över anständighetens gräns. Jag emotser fortfarande en oreserverad ursäkt från berörd person på de hot och krassa, naiva kommentarer som framfördes i det tidigare borttagna inlägget på bloggen. Titlar och tidigare arbetsgivare är inte ett sätt att argumentera för sin egen förträfflighet. Jag hoppas verkligen att Nämndemansgården inte behöver mer klienter från utlandssvenskar men enligt min mening och erfarenhet borde de vara fler.
vraket
GillaGilla
Se där – promenadavstånd till Globen! Jag som brukar hålla till på Trädskolevägen (bakom OK) med jämna och ojämna mellanrum! Och då oftast två dar på raken, med rum bokat på Globe Hotell ….
GillaGilla
Då får du nästan komma och säga hej nästa gång;) – en kvarts prommis i sakta mak!
GillaGilla