Jag skapade en liten debatt här på bloggen med mitt senaste inlägg om Svensk-franska magasinet – ett inlägg jag nu plockat bort.

I kommentarsfältet och på min mejl har jag fått synpunkter på mitt ordval och tvingas inse att det jag ville förmedla uppfattades på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Några har känt sig sårade och utpekade och det vill jag ju inte. Jag ville berätta om ett magasin, som jag tyckte var ganska fånigt men kan förstå om man läser inlägget som att jag tycker att det istället är alla de som figurerar på bilderna som är löjeväckande.

Det tycker jag inte.

Jag menar dock fortfarande att magasinet, med sitt spretiga hopplock, riskerar att skjuta över målet och att man av en tidning, som ändå ser ut att göra anspråk på att vara ett ”riktigt” magasin, borde kunna kräva att skribenterna får hjälp att anpassa längd, språk och stoff i artiklarna så att de blir mer läsarvänliga och håller en jämnare kvalitet. Åtminstone om målgruppen också inbegriper presumptiva köpare på mässbesök, som kanske för första gången möter texterna i magasinen som delades ut gratis i Globens annex den gångna helgen.

Men jag gör härmed en pudel och ber uppriktigt dem av er som känt er förolämpade av mitt inlägg om ursäkt och återgår till att fokusera på Murviel, huset, längtet och drömmarna.

Fast man vet aldrig – jag kanske surnar till över något igen som letar sig in i bloggen men då tänker jag lämna värdeomdömena därhän.