Jag vet inte jag, om ni upptäckt att det är vår i luften? Facebookuppdateringar och instagrambilder vittnar om hur det spritter till i livsandarna hos fler än mig själv. Som varje år blandas också glädjen över att solen börjar värma och att dagarna blir längre med den där välbekanta besvikelsen; den där du går ut på balkongen badande i södersol med kaffekopp i ena handen och lördagsblaska i den andra bara för att konstatera att riktigt så sitta-still-varmt var det nu inte.

Ändå älskar jag den här tiden på året. Sommaren fortfarande en bit bort men ändå så pass nära förestående att den kan sätta fart på fantasierna. Ännu är det inte mitten av augusti, ännu möter dig inte sommarnyllet i badrumsspegeln och du har inte hunnit konstatera att sommaren inte heller i år blev så där ljuv som du hade föreställt dig.

Drömmen om sommaren har en ovanligt ful ovana att överträffa verkligheten.

Eller åtminstone har det fungerat så för mig. Jag brukar drömma om det här:

… fast det brukar sluta så här:

Sommaren 2012 förändrades allt. Då såg varje julidag ut så här:

… eller så här:

Tack, Murviel! Du tänker väl leverera i år också?