Vi har möblerat om, mamma och jag. Lyft, dragit, släpat och ändrat om i hennes vardagsrum. Själva förflyttandet av möbler gjorde förstås jag, fast med en mycket bestämd och sträng övervakare. Inte kunde hon heller helt låta bli att dra sakerna rätt när de fått fel vinkel eller hamnat för långt fram, för långt bak eller för mycket till höger.
Jag förundras över energin, över kontrasten mot hur det var alla de helgerna då ingenting var som vanligt i min mammas hem. Fast allra mest förundras jag över blicken och förmågan att visualisera innan saker och ting hamnat på plats. När jag var liten tyckte jag ibland att det var jobbigt att lämna ett hem på morgonen och komma hem från skolan till annat. Mamma möblerade ofta om. Väldigt ofta.
Som vuxen ser jag vad det är hon gör, vad hon alltid har gjort och jag kan bli avundsjuk på med vilken lätthet hon får de trivialaste saker att se eleganta ut. De behöver bara sin rätta omgivning.
Som kloka kossor i bokhyllan:

Repliker av konstkor – originalen, som bla var i Stockholm på turné var i naturlig kostorlek

Kossor från Tjörn

HC Andersen-kossan är så fin så han(?) får ståta i ensamt majestät:

Dansk litterär ko

Anglofil sida…

… och en dansk

Ulliga får från Värmland:

Rosenmaling från mammas barndomshem i Tinn, Telemark:

”Det er ei era stor og stå på jævmanns bord”

Kistan med målning i original från sjuttonhundratal

Lika fin inuti

Lägenheten är välbevarat sextiotal, som en och annan retrodrottning skulle falla i farstun för:

Mamma ger den sin egen prägel:

Ingenting hamnar där de hamnar av en slump…

Så vad har då allt detta med Murviel att göra?
Inte ett skvatt, faktiskt, förutom att jag alltid när jag ger mig på att inreda funderar över hur mamma skulle ha gjort. Hon skulle behövas i Murvelhuset. Jag får kanske skaffa en kossa eller två …?