Taggar

, , , ,

Jag mår bra i Murviel. Knäna också. Och hela kroppen, inklusive knoppen. Så flyger jag hem, tråcklar mig ur flygplansstolen, skakar loss benen och tar några stapplande steg i flygplansgången innan kroppen fattar att den kan sträcka på sig och återfå normalfunktion.

För några år sedan veckopendlade jag med jobbet fram och tillbaka till London. Det var en lätt galen period och efter ett tag upptäckte jag att de där täta flygresorna påverkade kroppen på alla möjliga konstiga sätt. Den senaste månaden har jag ägnat mig åt flaxande av samma slag, fast fram och tillbaka till Languedoc och inte med jobbet. Men kroppen minns och protesterar.

Den vill inte sitta still.

Då får den ont.

Lätt avhjälpt. Bara att lyssna på den och ta ut den på motionsrundor.

Bäst tycker den om trappor – uppför då, inte nedför. Alltså tar den trapporna så fort den får chansen. Den har blivit bortskämd, kroppen, för i Murviel går den i trappor hela tiden och funderar inte så mycket på att den gör det:

Men så kommer den hem till sjätte våningen och knuffas in i en hiss nästan direkt från bilens plats i garaget. Eller från soffan åt andra hållet. En sån tur att kroppen bor på sjätte våningen just – vilken veritabel smörjgrop för knäna, höfterna och en hoper andra kroppsdelar!

Från garaget blir det sju våningar:

trappa i blåsut

Vacker utsikt har ju inte trapphuset men samma effekt som trapporna i Murviel har den och kroppen slutar sura.

Fast hunden undrar vad jag pysslar med och tittar längtansfullt på hissdörren. På varje våningsplan. Sen fattar även hon galoppen, tar snabbt täten och när hon kommer in i lägenheten får hon ett ben.

Favoritbenet

Favoritbenet

Kroppen får ett glas vatten.