1 november, 6.30:

Det är höst i Murviel nu och jag är på väg därifrån. Huset är städat, kylskåpet rensat, avfrostat och avstängt. Fönstren igenbommade och grinden låst.

Jag sitter på ett tidigt TGV på väg mot Paris och flyget vidare norrut. Så särskilt mycket vitesse handlar det nu inte om, för tåget stannar i Agde, Sete, Montpellier, Nimes, Lyon… Så jag skriver för att få tiden att gå. Skriver om de där omöjligt blåa himlarna igen och om marknaden i Saint Chinian. Igen.

Vi åkte alltså till Saint Chinian igår C, E och jag, på jakt efter kastanjer att rosta på gasplattan hemma i murvelhuset. Herr C har nämligen sett till att det är fart på gaslågan till slut. Han vred på lite kranar och så var det klart. Borde jag ha kunnat fixa själv men har liksom inte kommit till skott, typiskt nog.

Så blir det som det brukar bli när nya saker inträffar; det måste invigas, rentav firas, på något sätt. Den uppväckta gaslågan, den här gången alltså. Och vad bättre än att rosta kastanjer, i för ändamålet införskaffad panna med hål, för att fira just den begivenheten?

Här vilas inte på några lagrar, när tillfälle att fira materialiserar sig, så framemot kvällningen kom herrskapet L travande med kastanjepannan, korg med godsaker och med en nyligen tillsågad bräda under en av armarna.

– Skall den huggas upp och skall det därefter göras upp en brasa, hann jag tänka, innan den tillsågade bräden åkte in i projektet Garde Manger och satt som en smäck och ett hyllplan, där det tidigare saknats just ett sådant.

Så togs tabberas på vad som var kvar i kylskåpet. M och K kom förbi för att säga hejdå och tidig kväll gled över i en senare dito, som avslutades med diverse småfix när gästerna gått.

Och nu åker jag alltså TGV för första gången i mitt liv, medan solen går upp på vägen mellan Montpellier och Nimes. Eftersäsong råder, för något slags säsong vill jag hävda att det alltid är i Murviel!