Taggar

,

Ibland överraskas jag av små bagateller som får mig att le . Det kan var en oväntad igenkännandets glädje eller något som faller utanför mina vanliga referensramar.

Jag kom hem sent idag. Hade träffat Sid och sippat en kopp thè på Urban Deli på Nytorget efter jobbet. Vi har inte setts på några år och det var kul att träffa honom igen. Han är intressant på så många sätt och flyger över världen  och konsultar i utbildningsfrågor. I Indien. I Kuwait. I Saudi och i UK. Fast helst vill han hålla sig hemma i Stockholm. Det är framförallt om det vi pratar. Och om mina skoluppdrag och hur vi skulle kunna få till något sorts samarbete.

Så åker jag och hämtar lilla hunden – alldeles för sent men hon är glad ändå – och så landar vi tillsammans hemma i soffan framför TV:n. L är i Holland. Jag är ensam i lägenheten och häller upp ett lätt vinägeranstruket glas rött från i förrgår. Det är ganska skönt. Avspänt. Vilsamt. Jag zappar och landar till slut hemma hos Katarina Hultqvist i hennes sommarhus i Kroatien. Hon är så påtagligt stolt och glad över sitt renoverade gamla byhus.

Huset fastnade i våra själar, säger hon.

Hus gör det, tänker jag. Iallafall vissa hus. I Katarinas hus fanns ingenting. I vårt fanns ganska mycket. Hade jag klivit över tröskeln till det som fanns i murvelhuset innan ägarna före oss anpassat det efter nutida behov; hade jag då fallit i farstun? Hade det fastnat i min själ då?

Första mötet som  nya ägare, 15 mars 2012

Första mötet som nya ägare, 15 mars 2012

… och ett och ett halvt år senare

… och ett och ett halvt år senare

Kanske inte. Allt arbete hade nog skymt sikten. Jag beundrar alla dem som har förmågan att se potential i de mest avskräckande projekt. Alla dem som klarar att se bortom bråten.

Det glittrar i Katarinas ögon. Jag inbillar mig att det glimmar till i mina närhelst murvelhuset kommer på tal. Så kan ett byhus i Kroatien vid andra änden av Medelhavet väcka längtan och få mig att uppleva igenkännandets glädje. Kärleken till ett gammalt byhus – kroatiskt eller franskt, det kan kvitta lika. Vi har något gemensamt, Katarina och jag.