Taggar

,

Han finns inte mer. Nelson Mandela har till slut släppt taget.

Nelson Mandela och F.W deKlerk 1992

Nelson Mandela och F.W deKlerk 1992

Jag minns hans tal i Sveriges riksdag kort efter att han släppts fri (klicka på bilden för artikel om sverigebesöket). Det var innan internet slagit till med full kraft och jag satt med en kassettbandspelare framför TV:n och spelade in det långa talet. När han talat färdigt satt jag och grät medan jag spelade upp lite i taget och transskriberade; spolade tillbaka när jag inte riktigt uppfattat hans sydafrikanska dialekt och tuggade mig igenom hela talet med block och penna i hand.

Det var långt in på natten när jag med hjälp av en elektrisk skrivmaskin, Tippex och en inte oansenlig mängd kaffe till slut satt med hela talet i skrift framför mig. Så letade jag fram AKA:s Free Nelson Mandela från 1984, skrev av texten, spelade in låten på samma kassettband som talet, formulerade ett antal frågor på talets innehåll och på vad låttexten försökte förmedla, skrev ner dem också och stoppade ner alltihop i min väska. Minns att jag ställde frågan om de trodde att Mandela skulle ha kunnat överleva utan omvärldens massiva och outtröttliga protester; hur stor möjlighet vi har att påverka.

Några timmars sömn senare stod jag i klassrummet framför mina niondeklassare och introducerade Mandelas tal. De var duktiga, mina adepter, läste särskild kurs och hade hört mig prata om den fascinerande sydafrikanen många gånger tidigare men nu darrade engelskfrökens läpp av rörelse. Lektionen blev startskottet för ett helt tema om apartheid, rasism och orättvisor i största allmänhet. Lite retorik fick vi också med på köpet.

Ibland saknar jag just de där stunderna när det egna engagemanget var så påtagligt att jag fick eleverna med mig. Det kändes betydelsfullt och jag minns att jag tänkte att jag kanske ändå kunde göra skillnad, att de fina unga människorna framför mig tog intryck av det jag la framför dem. Även om de naturligtvis inte kunde veta att nattsömn ibland fick offras för den goda saken skull.

Det minsta jag kunde göra, fnyser jag nu, när tankarna går till Mandela, hans kamp, hans värdighet, de förfärliga uppoffringar han tvingades till och, störst av allt, den fullständiga avsaknad av bitterhet och hat han visade upp inför en beundrande omvärld.

He no longer belongs to us. He belongs to the ages. Sa Barak Obama för en liten stund sedan framför TV-kamerorna.