Det tycker jag att det gjorde rätt i, för trots att det innehållit så många fantastiska stunder, så är det de tuffa jag kommer att förknippa 2013 med. Alltså är det med en alldeles särskild vällust jag krafsar ihop fjolårets jul och förbereder sjätte våningen för en ny vår.

Ingen gran behöver jag kasta ut, för det blev det ingen på hemmaplan i år. Den höggs istället i värmländsk skog av S och E och prydde sin plats i det vackra, lantliga vardagsrummet på Ovantorp. Inte saknar jag heller granavklädning och oundvikliga barr i varenda tänkbar liten springa, utan sorterar snabbt och smidigt in adventspyntet i prydliga lådor och förpackningar. Sen firar jag med languedocska droppar i ett aldrig så litet glas vin. Det är ju söndag ändå.

Julen har därmed slutgiltigt förpassats ner i källarförrådet och det är lite lättare att andas igen. Det är märkligt det där, att det är så ljuvligt att adventspynta och sedan så himla skönt att plocka bort allt det, som för bara en dryg månad sedan fick juleögonen att tindra.

Året som väntar bjuder på många möjligheter till lediga långhelger, och till och med veckor, utan att fler än bara några ynka semesterdagar ryker.

Ett riktigt arbetstagarår är det och då öppnar sig fina tillfällen till vistelser i Murviel framöver. Påsk i älskade huset lär det bli och kanske första veckan i juni? Sommarsemester, förstås och sedan en längre vistelse över nyår, kanske? Fast så långt fram tänker jag inte planera. Jag nöjer mig med att drömma om sköna aprildagar i murvelhuset och att hoppas på att ingenting ställer sig i vägen. Erfarenheterna från 2013 har gjort mig till en försiktig general när det gäller långsiktig planering. Bättre då att öva sig i att ta tillfällen i akt när de presenterar sig och att under tiden njuta av nuet när nuet känns bra.