… plingar det till i min inbox och jag blir glad. Det är roligt med respons. Det bor alltså en uppmärksamhetstörstande narcissist även i mig, hur mycket jag än försöker hävda att bloggandet handlar om att jag för min egen och min familjs skull vill dokumentera hela den upplevelse det är och hittills har varit att bli med franskt hus. Jag ser ju att ni läser. Statistiken tickar på – lite drygt 65.000 träffar under de dryga två åren jag bloggat om murvelparadiset. Det är en trogen skara läsare som tittar in varje dag och delar drömmarna med mig. Jag tycker om det. Det känns fint. Flera av er känner jag, några har jag lärt känna genom bloggen, andra är för mig helt okända personer och det spelar ingen roll vilka ni är; ni är med och gör min franska resa ännu intressantare.

Oftast kommenteras det senast publicerade inlägget. Ibland får jag några likes. Lika ofta kommenteras det inte alls men jag ser att ni är med. Ibland hittas ett inlägg från förr av någon och när jag då läser vad som kommenterats, börjar jag läsa mina tidigare inlägg och kör en repris på gamla, halvt bortglömda upplevelser.

Ett årsgammalt inlägg heter Under vädret idag. En läsare hittade dit, kommenterade och tog mig med på en resa bakåt. Bara ett år sedan men så länge sedan. En notis om alltings förgänglighet. Vemodigt, lite nymornat och med en föraning om vad som komma skulle, trots att jag inte hade en aning om vad som väntade mig.

Det har glimtat fram på bloggen ibland, den där andra, mindre glättiga delen av livet, inser jag. Fast här på klotterplanket låter jag det bara anas. Här är jag lycklig ägare av ett sydfranskt paradis och lever ett till synes bekymmersfritt liv. Priviligierad. Genomlycklig. Naivt ovetande om allt trist som också kan vara livet.

Eller inte.

Förstås.

Men att det är upp till mig själv hur motgångar tacklas, det blir jag varse när jag letar mig bakåt bland inläggen. Jag tror att jag är basglad. Basnöjd, liksom. Bastillfreds, nånstans. Fullblodsoptimist, rentav. Om det inte är bra för stunden, tänker jag nog för det mesta att det blir bra sen.

”Sen”.

Smakar på ordet.

Är inte det ett ord fullt av möjligheter?

Sen, om en stund lugnar det ner sig på jobbet. Sen, lite senare vet jag hur det blev och kan titta tillbaka och förhålla mig till mina nyvunna erfarenheter.

Sen, om en månad är jag i Murviel; har semester.

Det finns ett sen. Bara den grejen.

Godnatt, vänner – dags för amatörfilosofen att gå och lägga sig!