Jag tänkte att jag skulle låta bli. Jag tänkte att jag skulle klara att avhålla mig från att kommentera valresultatet just här. Men det var innan en av mina facebookvänner gjorde mig uppmärksam på den här:

 

Och det var innan Dubbelörnen gjorde mig uppmärksam på att i Murviel fick Front National mer än 50% av rösterna i helgens EU-val. Drygt F-E-M-T-I-O procent. Vad i helvete…?

Förhoppningen att det skulle ha sin förklaring i att murvielborna inte gått man ur huse för att rösta, får väl sägas stämma, konstaterar jag när jag googlar fram hemsidan Les élections européennes 2014.

”Le taux de participation à Murviel-lès-Béziers a donc été de 47.8% et le taux d’abstention de 52.2%.”

Men de är ju för många ändå och jag kommer att möta dem dagligen på plats i sommar. Kommer jag då att titta på dem och undra vem av dem som är FN-anhängare? Kommer jag att titta på dem jag möter på gatan och undra om det är samma personer som i borgmästarvalet nyligen röstade kvar byns socialistiske borgmästare och som sedan la sin EU-röst på FN? Och kommer jag då att titta på dem och undra över hur i herrans namn de fick ihop den ekvationen?

När alltså murvielborna gjorde som resten av sina landsmän – att knappt hälften av byinnevånarna orkade hasa sig iväg till vallokalerna – betyder isåfall det att jag kan hoppas att soffliggarna i byn liksom i övriga Europa är av en ädlare sort?

Eller?

Fast då infinner sig förstås frågan varför ett sofflock får högre prioritet än den alldeles fantastiska rättighet, möjlighet, privilegium, men framförallt skyldighet vi har att använda vår rösträtt. Hur ädelt är det att låta bli? Hur var det han sa, nu igen, Einstein (klok gubbe, förresten)?

Och jag vet, det är ett slitet citat men det är inte mindre relevant för det, så jag dammar av det och tröstar mig samtidigt med att det, trots allt, kommer att sitta en romsk kvinna bland kostymerna i Bryssel. Känn på den, Marine, Jimmie, Stjärt (förlåt; Gert) och alla andra rasister.

Nöff på er.