Den där weekendtrippen för att titta till huset innan vi åker ner för sommarvistelse blir det ingenting med. Dagarna runt de kommande helgerna är fulltecknade, antingen med jobb eller andra trevligheter, så nä – no can do.
Men huset får sällskap ändå, av vännerna M och P. De måste ha landat nu och kanske har de till och med hunnit få ut sin hyrbil och är på väg mot favoritvyn över favoritbyn i fonden

Det är bra. Jag tycker inte om när huset står tomt för länge. Det känns som slöseri och väldigt onödigt. Fast det har inte varit så lätt att planera och boka upp veckor för andra än familjen, eftersom året hittills varit stökigt med datum som inte vill falla på plats. Till midsommar skall vi åka ner själva.
Tror vi. Kanske
Om inte E skall dit med sina vänner. Eller är han kanske rentav där med oss?
När kan L börja sin semester? När kan jag börja min? Hur länge kan vi vara borta? Måste nog vara i Stockholm några dagar i början av juli – har lite halvårsredovisning att vända och vrida på.
Och så vill jag träffa mamma. Och J.
Så där håller det på, ända intill resdagen.
Synd om oss, eller? Kanske det, ibland, men inte av ovan beskrivna skäl, för en av anledningarna till att vi överhuvudtaget kan vela fram och tillbaka är ju att huset finns. Att vi kan åka dit precis när vi vill och när andan faller på. Att vi inte är hänvisade till sista minuten-alternativen.
Låna ut det kan vi göra ändå men det har krävts en något spontan och flexibel läggning av gästerna också för att få till det och det är förstås inte lika lätt.
Planeeering skall bli mitt signum. Någon gång. Jag lovar. Kanske.