Etiketter

, ,

Men på riktigt! Hur mycket kan en (inte ”man” – jag är feminist och det vinner över mina lingvistiska dubier över ersättningspronominet ”en”) längta till ett gammalt fransk stenhus?

Jag for till jobbet halvt folkilsken imorse och hann tänka många varv, att det här vill jag inte. Jag vill kunna fara ner till murvelhuset närhelst andan faller på och inte behöva vänta tills det är lugnt på jobbet igen. Jag blev tvungen att förklara för mina stackars medarbetare att idag är jag inte nådig.

Idag är jag inte att leka med.

Idag är stressnivåerna höga och längtet efter sydfranska nejder svårt.

Det där sista sade jag inte men de som känner mig hade kunnat gissa. Helgens besök på skånsk vingård kan ha triggat alltihop. Eller en slösande sol över guldgula rapsfält. Hela (nästan) stora, brokiga familjen samlad och allt det viktiga i livet runtomkring mig;

familjen

Bonusfruns frukostbild från svalövsköket

 

Det är konstigt det där, hur bra jag mår av familjen. Hur skönt det är att sticka iväg till mina smultronställen, om så bara i tanken. Och det krävs inte så mycket. Det räcker med en bild på en sittbänk i en tidning

dyr bänk

10.300 kronor hos House Doctor…

för att jag skall förflytta mig till Pezenas en varm augustidag förra året och till en i det närmaste identisk sittbänk i en av de otaliga brocantes som finns i den staden

100 relativt sett billiga euros

100 relativt sett billiga euros

Jag minns att jag tyckte den var dyr. Några brädor. Ett par ben. Men allt är ju som bekant relativt och en tiondel av priset jämfört med den i det glassiga magasinet får mig, så här nio månader senare, att tycka att bänken som nu nyttjas som viloplats för bakdelar när skor skall träs på fötter i murvelhuset var ett riktigt kap.

Och den där folkilskna starten på morgonen? Äsch. Det gick över. De är för bra, både elever och personal, för att jag skall sura någon längre stund. Och snart får jag ju åka ner till murvelhuset igen. Bara en månad kvar. Typ.