Egentligen borde jag redan ligga under täcket, för timmen är sen men jag har uppenbara svårigheter att slita mig från denna min sista murvielska kväll för den här gången. Hunden och L har hunnit till Hanstedt söder om Hamburg och övernattar på samma hotell som på nervägen för en månad sedan. De har haft en köig färd genom Tyskland – vi är inte de enda hemvändande semesterfirarna, så klart. Fast i Murviel är det lugnt. Knäpptyst, faktiskt. Av förra sommarens hysteriska trafik genom byn märks inte mycket. Så här mitt i natten kommer någon enstaka bil men ingen tung trafik alls. Förra sommaren pågick vägarbeten i grannbyn Cazouls och trafiken dirigerades via Murviel istället men det visste vi inte då. Istället började vi misströsta över all tung trafik, husbilar och andra semesterfirare som dundrade genom byn och störde både nattsömn och frukostfrid. I år har det alltså varit ett betydligt bättre trafikläge, så det läggs till denna sommars pluskonto.

Men annars då? Vad skall sägas om denna märkliga sommar, då ovädersordet orage hörts sägas fler gånger än vad någon av oss hade förväntat sig? Att det varit fler oväder än under en normal sommar är ovedersägligt. Om sommaren i Sverige varit extremt varm och solig, har den sydfranska motsvarigheten varit minst sagt ovanligt lynnig.

Petetasfesten regnade bort

liksom den vanligtvis så spektakulära nationalsdagsmarschen genom byn med efterföljande fyrverkerier från kyrkan högst upp på cirkuladen;

Men av marsch genom byn till brassorkester med efterföljande fyrverkerier blev intet och det kändes inte jättekul att byns båda stora sommarbegivenheter regnade bort. Jag som hade sett fram emot att få visa dotter S och E hur bra murvielborna är på att festa! De festar inte i regn och blåst kan vi numera konstatera.

Kanske tyckte vår borgmästare Etienne, som brukar hålla tal vid nationaldagsfirandet, att de inställda firationerna blev trist i överkant, för häromdagen låg ett brev i vår tilltufsade brevlåda om kompensatoriska festligheter den 8 augusti istället:

Och jo, Etienne, det var ju fint men då är vi inte här! Men det är ju fint ändå att det blir fyrverkerier till slut, nästan en månad försent.

Och så här har det varit i år; fester som riggats för utomhussittning och till ackompanjemang av les cigales har antingen ställts in eller flyttat inomhus. Regniga femtioårskalas, petetasfest, nationaldagsfirande, planerad utflykt för kvällsmarknad till Pezenas och en kräftskiva som hotade att blåsa bort blir denna sommars bokslut. Men däremellan ljuvlig värme, många plöjda längder i bassängen och diverse småfix tidiga morgnar innan värmen satt stopp för alla former av fysisk aktivitet.

Denna semesters sista projekt flyttade in i poolhuset idag:

Jag är alldeles kolossalt nöjd till slut, för bättre passform än så här är svårt att få! Kylskåp och gistet emmausskåp passar precis in längs med kortväggen i poolhuset och ser nästan skräddarsytt ut där det står. Samma skåp förpassades ner i garaget i våras och dess öde var mycket ovisst. Ganska mycket arbete har lagts ner på att få det rent och redo för ny färg men inne i huset såg det bara bortkommet ut.

 

Men i poolhuset! Där bor skåpet nu! Jag slet som ett djur med att få toppskivan på plats för den var tung och svår att få på plats ovanpå skänken. När toppskivan till slut hamnade i rätt läge och jag kunde backa några steg för att beundra mitt verk, tillät jag mig att pösa en stund och känna mig mycket nöjd med mig själv och mina bedrifter.

Nästa gång jag är här skall jag tapetsera för då har de spacklade fläckarna nog torkat. Imorgon eftermiddag är jag åter på svensk mark och det blir nog bra det med. Fast just nu, mitt i natten, ensam i urstädat hus, känns det mest vemodigt. Det är ju så bra här!