Jag packar. Väskan är löjligt stor men det är antingen den eller en av alla kabinväskor som införskaffats genom åren som får följa med. Vi har många av de där resväskorna nu. De har nämligen en irriterande förmåga att befinna sig på fel plats hela tiden – det är därför de är så många, eftersom nya införskaffas när diverse prylar måste fraktas åt det ena eller det andra hållet.
Måste och måste, förresten – jag har packat ner…
Både gris och packningsmixen i sig ter sig en smula bisarr, inser jag, men det får skyllas idén att vårt ursprung skall synas i det franska hemmet. Den franska minigrytan borde kanske införskaffats på plats istället men i Frankrike är shoppandet mer drivet av stundens ingivelse och tillfällen som yppar sig, så en och annan fransk pryl slinker ner i de svenska shoppingpåsarna här hemma för vidare frakt tillbaka till ursprungslandet…
För i Murviel ÄR jag. I Stockholm GÖR jag. Skillnaden – DEN är monumental!
Fem dagar kvar innan årets murvelsäsong drar igång på allvar.
Vi är så efterlängtade att till och med lilla flygplatsen i Beziers berättar på sin hemsida om vår ankomst. Kan riktigt se hur de står och trippar i spänd förväntan på att planet skall ta mark och släppa ut långa rader av frusna turister.
Klicka på bilden för att läsa om säsongens högtidliga öppnande
Vår, och ett par hundratusen andras ankomst, vill säga. Förra året räknade flygplatsen in 244 417 resenärer och vi lär inte bli färre i år. Står de och väntar på just oss på lördag, får de dock vänta länge. Vi tar vägen via Paris och sätter oss på TGV:n söderut istället. Vi orkade inte vänta på premiärflyget 31 mars, för det gäller ju att kräma ut så många dagar som möjligt i samband med stundande påskledigheter.
Nästa år flaggas det för ytterligare linjer – vågar vi hoppas en västkustsk destination, tro? Göteborgarnas avundsjuka på skavstakärran skaver ju en aning, så det vore bra att få ett slut på den.
Murvielklotter 