… fast det kan ju bli bra ändå. Till slut.

I snart ett och ett halvt år har jag vevat som en väderkvarn i orkan på jobbet. Stundtals har det ätit upp mig fullständigt. Ofta, ofta har jag misströstat. Andra gånger – för det mesta – har jag tänkt att det vore väl själva den om vi inte skulle lyckas få den lilla skolan på fötter. Mer fantastiska, annorlunda, speciella, vanliga, ljuvliga barn får du leta efter. De får mig på gott humör varje dag, sina funktionsvariationer till trots eller kanske just tack vare.

Igår fick jag till exempel åka raket ner till bilen i källargaraget på jobbet. Dessförinnan hade åtskilliga meteoriter sprängts framför mina ögon, frammanade av unge herr M:s makalösa och kreativa fantasi. En annan ung man tar min lyckliga hund på många och långa promenader, medan kramar utdelas och en och annan tappar fattningen under buller och bång.

Det är aldrig tråkigt. Aldrig stilla eller avkopplande. Intill utmattning ansträngande är det. Ofta.

Men.

Alltid värt det.

Idag flyger L ensam till Murviel.

Jag har fått boka om för att åka ner senare. Lite surt är det. Fast inte åker en verksamhetsansvarig iväg på semester när besked om skolans framtid aviseras av en skolinspektion som inte lämnat oss någon ro sedan jag tackade ja till att lotsa den lilla resursskolan mot framtiden.

Då vill jag vara på plats. Svara på frågor. Visa att vi inte ger oss. Att vi står kvar och tar ansvar.

Vi tog över ett luftslott, personalen, jag och de nya ägarna. I allt väsentligt bygger vi upp skolan från grunden. Vi har grovsanerat tomten. Dragit upp ritningar. Gjutit grunden, rest väggarna. Blir det som vi vill, kan vi snart ha taklagsfest.

Jag hoppas det.

Många krafter har jobbat emot oss men många tappra medarbetare har oförtrutet plöjt vidare. Till slut finns bara vägen framåt. Strupen är blottad. Vinna eller försvinna, känns det som.

Nästa vecka får vi besked om skolan får fortsätta. Om vi har lyckats i våra ansträngningar. Om barnen får ha kvar sin skola.

Så semestern får vänta några dagar till.

Den privata målbilden på näthinnan placerar mig i Murvelhuset för några efterlängtade, om än försenade dagar. Kanske kan jag lättad titta tillbaka på min yrkeskarriärs allra mest gastkramande månader och känna att det är mission accomplished – nu börjar det på riktigt. Alternativet; att vi får avsluta alltihopa, vill jag helst inte tänka på.

Om några dagar vet jag. Det är nervös väntan.

När det är klart vill jag doppa tårna i det turkosblå i en fransk favoritträdgård.

Kanske för att jag då tycker att jag möjligen kan vara värd det i några dagar.

Sedan åker jag hem och kavlar upp ärmarna för nästa jobbkapitel.

Hur det skall skrivas?

Det skall jag be att få återkomma till.