Den smög sig på mig långsammare den här gången, den barnsliga, bubblande glädjen över att vara på plats i murvelhuset igen. Så här års tar dagen längre tid på sig att väcka trädgården. Fukten, som hängde kvar i luften efter de senaste dagarnas oväder, hade letat sig in i huset, som kändes lite ensamt och rufsigt. Kanske blev huset överraskat av min ankomst och behövde lite tid på sig att öppna famnen igen? Eller var det kanske det faktum att jag var tvungen att veva upp uteköksjalusin med en skiftnyckel en centimeter i taget för att få tag på kaffebryggaren och därmed få i mig lite kaffe, som gjorde att jag inte riktigt förmådde bekväma mig på plats som jag brukar? Eller kanske bråkade helgens alla intryck från den holländska husbåten om högsätet på mitt trötta hjärnkontor?

Hur som; med kaffe och frukost i magen, morgonens planerade Dingle-arbete avklarat och med stigande dagstemperatur så infinner den sig. Hemma, tänker jag och tar ett djupt andetag.

Det är betydligt varmare än i mitt svenska hemma men ändå eftersäsong. Hösten lurar runt knuten här med. Jag har hunnit se några traktorflak med vindruvor och gatan utanför har fått sina karaktäristiska strängar av kladdig druvjuice. Vinskörden är i full gång och det äger sin alldeles speciella charm att vara här då. Det är helt annorlunda än när trädgården fylls av sommarfirande gäster, när cikadorna gastar för full hals och den ena festligheten avlöser den andra.

Det är lite sensomrigt vemodigt men vackert och lätt avhjälpt med ett och annat besök. Ett hojtande nere vid grinden är allt som behövs för att stämningen skall bli en annan. Efter några timmars introverta aktiviteter börjar jag otåligt lyssna efter grindgnisslet innan jag ger upp och släntrar ner och säger hej till vår franska voiture nere i garaget.

On y va!, säger den till mig och så drar vi iväg till SuperU för lite proviantering.