Jag har skrivit sexhundrafemtiotre inlägg sedan huset blev vårt. I snitt innebär det 145 inlägg om året i fyra och ett halvt år eller sisådär 12 inlägg i månaden. Mer frekvent under sommarmånaderna och under dagar tillbringade i murvelhuset än annars men sällan med mer än en veckas mellanrum. Jag inser att jag skrivit med en regelbundenhet som är ganska olik mig, som annars är en något mer impulsstyrd personlighetstyp. Passionerat intresserad kan jag bli av än det ena, än det andra men som med de flesta passioner brukar de svalna efter ett tag. Som när jag blev med trädgård första gången och planterade för glatta livet och kände mig mallig när jag for till trädgårdscentret och köpte fem säckar jord för hundra spänn.

– Här går en som har en trädgård och inte bara en futtig balkong på andra våningen i en stockholmsförort. Tänkte jag medan jag stolt rullade den lånade skottkärran fram till kassan.

Fast jag tröttnade snart. Kirskål och ohemula mängder maskros saboterade mina trädgårdsmästarförsök och den ena rabatten efter den andra planterades istället med lättskötta buskar alternativt ersattes med dåligt samvete över deras ovårdade tillstånd.

Annat är det med Murviel. Passionen har måhända mattats aldrig så litet men har isåfall istället ersatts av djup kärlek. Så djup en kärlek nu kan bli till en plats, ett hus.

Så jag skriver oförtrutet vidare om den lunk som blivit vårt murvielliv. Vi har blivit många fler utsocknes i byn sedan den där marsdagen då vi fick nycklarna till huset och den trolska trädgården. Jag tycker inte att vi har gjort så särskilt mycket sedan dess; att det mesta är sig likt. Men när jag bläddrar tillbaka i inläggen, inser jag att det hänt en hel del. Trädgården är fortfarande trolsk men numer något mer välordnad än den en gång var:

Köket är visserligen något vi planerar att göra om så småningom men det fungerar och är betydligt mer funktionellt än när vi flyttade in,

och det stora, tomma rummet har fyllts med välkända möbler och pryttlar som andas familjeliv och trygghet.

Jag tänker att kanske var det mer spännande att både skriva och läsa om vår oförblommerade entusiasm över allt det som var nytt, fantastiskt, spännande och nästan overkligt än att ägna tid åt sådant som blivit välkänt, välmående och tryggt.

Det blev ju bra. Inga cliff hangers i sikte.

Jag funderar på om det inte är dags att berätta om alla dem jag möter i Occitanie, vars äventyr är nyare än vårt? Det händer spännande saker både i Murviel och i byarna runt omkring oss och det är alldeles omöjligt att inte bli både nyfiken och engagerad. Jag skall be att få återkomma om just detta.

Här regnar det och är tretton grader idag. Myser i huset på ön men längtar till Murviel. Det är liksom lite varmare där. Och soligare.