And so it begins…

Under alla mina resor, korta såväl som långa, händer så gott som alltid något. Jag får ibland känslan av att jag konstant utmanar ödet eller som om någon/något försöker säga ett eller annat till mig. Extra skakigt kan det naturligtvis vara från november och alldeles för många tröstlösa efterföljande månader. Det är då jag till slut tvingas plocka fram min allra mest älskade besvärjelse:

Det är alltså dags.

Det snöade i Dingle idag.

När det började skymma så smått, satte jag mig i bilen för att åka till Göteborg för vidare tågfärd mot Stockholm och prinsarna. Då hade det slutat snöa och duggregnade istället. Inget lappmögel hann fastna på backen där. Men i Uddevalla låg snön

och köerna ringlade sig fram runt kuststaden, eftersom den vackra bron längs E6:an var avstängd.  Det händer ibland när kylan slår till att bron måste stängas, speciellt när det är så där gränsfallsblött, när det inte riktigt kan bestämma sig – vädret, alltså – för om det skall regna eller snöa. Då rasar istappar från pylonerna och under dem vill ingen befinna sig. En stackars olycksalig medtrafikant råkade ut för det idag men klarade sig dessbättre med blotta förskräckelsen.

Kanske skall jag därför inte klaga över bilresan som blev fyrtio minuter längre, för nu sitter jag ju här, alldeles trygg på ett varmt tåg. Det är nermörkt utanför tågfönstret. Gruvsvart. Kolsvart. Novemberjävligt.

Men jag har pratat med murvelmänniskor om kommande trevligheter och motar dysterkvisterier med tankar på midvinterdagar i murvelhuset

Detta bildspel kräver JavaScript.

och på stundande helgmorgnar med de allra finaste av prinsar. Inte så illa, ändå!