Jag skall ägna mig åt lite hyllningar nu. Han fyller sextio år idag, han som för snart 21 år sedan klev in i mitt liv och sedan inte klivit ut igen. Han är där. En konstant. Det spelar ingen roll vad jag hittar på. Han är där, bakom mig, bredvid mig, alltid uppmuntrande.
– Kör, säger han, oavsett hur vilda mina planer är. Trots att han ibland nog är lite orolig för att det skall bli dyrt, inte fungera, bli på tok. Han ger min kreativitet fritt spelrum och jag vågar mer än vad jag annars hade gjort. Tack vare honom (och åkejrå, min drivkraft!) har vi ett murvelhus, ett fint västkustliv och, tack vare hans obändiga tilltro till mig, har jag ett litet fjärrundervisningsföretag som till slut ser ut att lyfta. Och just det har länge varit allt annat än en självklarhet. Utan honom hade jag inte vågat.
Så jo, visst är det här en kärleksförklaring till mannen som har en surikat som profilbild när han figurerar i sociala medier. Lite hemlighetsfull och anonym; mystisk, rent av…?

Så mycket betyder han för mig att jag ser till att inte vara hemma när han fyller sextio. En kan ju fråga sig hur kärleksfullt det är, egentligen?

Men också det hejar han på. Annars kommer köksrenoveringen att stå still, menar han och det har han ju rätt i, så jag for iväg. Jag har röjt bort renoveringsbråte från terrassen,

Detta bildspel kräver JavaScript.

njutit av sol och vårvärme och efter förrättat värv slagit ner mina ädlare delar för en stunds vila och stickning i sagda sol.

Igår skramlade jag iväg till Pezenas i Gamle Svarten för att byta ut de trasiga kakelplattorna,

via Darty i Béziers, där en fläkt beställdes. Fläkten dröjer till 20 mars och då är jag inte längre här, så det får lösas på annat sätt.

Men fin är den och mycket billigare än vad jag hade räknat med. Affären gjordes dessutom upp i stort sett bara på franska med försäljaren som visade sig bo i Murviel. Rackarns trevligt. Och roligt att fixa det på franska, om än på en tämligen bruten sådan.

Jag börjar därmed äntligen skönja ett slut på vår kitchen makeover; tapeten skall upp, skåpsluckor och skafferi målas och lampsladdar döljas:

men nu börjar det bli både överblickbart och möjligt att få till. Färgpinnarna har jag flyttat runt och tittat på i fullt solljus, i kvällsljus, i gråvädersljus och i kökets mörkaste vrå, mot tapet, kakel och mot vita väggar.

Jag är alldeles fascinerad över hur olika färgerna beter sig beroende på hur ljuset faller. Jag har funderat på den mörkaste grå, tyckt att den som heter ”Elephant’s Breath (pinne nr 2 på första bilden) kanske blir för ljus men till slut, och efter att ha målat en stegpall med elefantfärgen, kommit fram till att det är den jag kommer att bli mest nöjd med.

Planen är att ha kommit en bit på väg med målandet innan jag åker tillbaka norrut och att kunna slutföra det när vi är här i påsk igen.

Det snart färdiga köket fungerar annars redan nu alldeles utmärkt. Diskbänken med den stora hon är makalöst bra att arbeta vid, köksön ger bra häng och massivt med extra arbetsyta och den nya spisen – vår piano de cuisson – är en ren matlagningsdröm.

Där står nu en Crème Ninon och väntar på bygrannar, som kommer hit för att fira sextioåringen. Ni vet, han som inte är här…

Grattis L – allt hade varit helt perfekt om också du varit här!