På fötterna har jag Icebugs. Med dubbar.

De håller mig varm om fötterna och hjälper mig att hålla stadig kurs. Fast ut och gick gjorde jag inte idag. Jag tog istället på mig sagda Icebugs, hängde en stor dunjacka över axlarna och gick ut på terrassen.
Man skall inte överdriva.
Det får finnas gränser.
Dagens motion klarades dessförinnan av inomhus med träningsprogrammet som en fysioterapeut tagit fram åt mig. Ett för överkroppen och ett för underkroppen. Jag skall bli starkare, är det tänkt.
Hunden Aska som är på besök är vanligtvis en riktig friskus men söndagens kyla tillsammans med en ovan västkustvind fick henne att titta medlidsamt på oss där vi stod runt en eldkorg och gjorde åkarbrasor.

Inspirerade av familjen Gyllstedt hade jag nämligen bestämt oss för att grilla korv utomhus till lunch.

Jycken krävde dock att få gå in och iaktta spektaklet genom fönstret och inne i värmen istället. Hon visste inte att det skulle vankas korv och vi sa inget. Jag sympatiserar, förstås. Hennes matte, däremot, hänger genast på när löften om close encounter med snö och kyla utlovas.

Annars är hon högst normal.

Doften, eldspraket, snön som smälter runt elden,

den gnistrande vårvintersolen och nypet i kinderna transporterar mig blixtsnabbt till barndomens påsksemestrar på Hardangervidda. Ett basläger med öppen eld, korv, kakao i termos, apelsiner, kvikklunsj och kneipskivor med brunost höll hungern stången under evighetslånga dagar på skidor och i pulka. Jag minns det med värme men har inte sett till att mina egna barn fått uppleva samma sak. Kan vara lite arg på mig själv över det. Men ett av barnen bor numera i landet i väster, så nästa generation där kommer alldeles säkert att få uppleva det.
Själv får jag väl försöka gottgöra det bristande vintermyset och ta hand om simträningen under ändlösa, varma murveldagar istället;

Det kan säkert bli fina barndomsminnen för barnbarnen av det med!