Det har varit lite tyst om mig de senaste dagarna och några har undrat hur det går – både nära vänner och alla fina som jag lärt känna ute i etern. Förtvivlat många har också känt igen sig i beskrivningen och det finns all anledning att förfasas över det. Funderingar över hur man skall kunna ordna det så att man inte själv hamnar där mamma befinner sig nu och hur man skall undvika att ens egna barn en dag skall tvingas ta samma fajt som vi, har surrat mycket bakom mitt pannben den senaste veckan.
Men nu skall trots allt den här historien, åtminstone så här långt, berättas utifrån de ljusglimtar som ändå präglat de senaste dagarna. I onsdags hälsade jag på mamma på sjukhuset och jag blev så glad att se henne och hon mig, för något hade trots allt hänt; en aldrig så liten förändring till det bättre syntes och vi kunde ha ett näst intill vanligt samtal för första gången på flera veckor. Trött och tagen var hon förstås, men det var mamma jag mötte.
De har ett sådant fint litet lasarett i Karlskoga – bara det att det fortfarande heter lasarett är förtroendeingivande! Mamma har blivit väl omhändertagen och ompysslad där.
Till slut är vi också överens med alla vi för tillfället behöver vara överens med och har fått igenom våra krav. Det är en enorm lättnad och det ger oss lite respit och tid för återhämtning inför nästa omgång. Hur den kommer att te sig, vet vi förstås inte men jag tar ingenting för givet.
Mitt i turbulensen fick jag träffa släktens nyaste tilllskott; systerdotter E:s ljuvlige lille Arnor!

Snart anländer dessutom ytterligare två småtroll och det är alldeles omöjligt att inte igen reflektera över hur vi virvlar runt omgivna av allt det som är vidunderligt fint och på alla sätt hoppingivande framtida, samtidigt som livet hänger på en skör tråd alldeles bredvid. Jag känner mig dränerad och stark på samma gång. Beslutsam. Det är mycket att reda i framöver, både för mammas räkning och med annat huvudbry. Men i inget av det är jag ensam och jag vet nu att jag måste förbereda mig mentalt på både det ena och andra.
Men med mamma för tillfället tryggt installerad där hon har hjälpen nära, har jag stulit mig till några dagar hos prinsarna i Solna innan det är dags för avfärd mot Murviel igen.

Att träffa dem igen är rena endorfinkicken; bara en sån sak, mitt i alltihop!
Nytt PCR-prov är bokat och på söndag är jag uppe i luften igen.

Det känns nästan som förr, om det inte vore för att de möjliga rutterna nu är betydligt färre än pre-corona.
Som förr blir ingenting någonsin men det kanske inte bara är dåligt?