Att åka färja mellan Göteborg och Kiel har jag hittills tyckt ha varit en bra start på resan söderut men den här gången blev det inget vidare.

Ingenstans, förutom i hytten och på det sunkiga rastdäcket är vovven välkommen och det kändes extra besvärligt den här gången.

Stina är fortfarande valp – otroligt duktig och tålmodig, med tanke på vad vi utsätter henne för just nu – och vi ville inte skrämma henne inför kommande båtresor genom att lämna henne ensam i hytten. Så vi sprang ärenden i skytteltrafik, L och jag, och försökte oss på att hämta en bricka mat att ta med till hytten.

En av oss gick iväg för att rasta Stina medan den andre gick för att hämta mat. När vi kom tillbaka fungerade inget av nyckelkorten, så det blev till att galoppera iväg för att fixa det. Kvar utanför den stängda hyttdörren stod jag och balanserade en bricka medan jag försökte hålla tillbaka Stina som såg roliga barn, andra doggar och medresenärer som la sina huvuden på sned och log mot henne.

Jag log inte mycket.
Risken var överhängande att Stina med ett enkelt ryck skulle kunna ha vält hela härligheten. Då hade mina vita brallor inte varit så vita längre. Men det gick bra och vi bänkade oss förväntansfulla och greppade besticken,

tog några tuggor torr kyckling, vattnig potatis och sönderkokta grönsaker innan åtminstone jag gav upp, greppade mobilen, ringde trevliga mänscher och pratade bort en stund i vår dystra, fönsterlösa hytt.

Kontrasten mot förra sommarens färjeresa på väg mot Murviel är monumental. Då hade vi ett bubbelbad på inglasad balkong och en rymlig hytt med fönster från golv till tak att koppla av i.

Men i sådana faciliteter är som sagt inte jyckar välkomna. Inte ens när de är små med vacker röd päls och ekorrpigga ögon som Stina.

Men vi är på väg till Murviel och kväll sover vi på stamlokuset i Luxemburg och där är Stina välkommen nästan överallt. God mat i restaurangen har de också.

Vi fick välbehövlig avkoppling på hotellrestaurangens terrass en stund och njöt av den svala kvällen innan vi drog oss tillbaka till hotellrummet. Imorgon startar vi tidigt och hoppas på färre köer än vad de nyss avverkade milen på Autobahn bjöd på idag. Vi blev många timmar försenade, stod helt stilla i flera omgångar på grund av både vägarbeten och olyckor,

men vi lyckades ändå hålla humöret uppe. Jag körde inte alls, utan ägnade mig åt att sticka.

Stina är smått fantastisk och klagar inte alls. Utom när motorn stängs av utan att vi går ut ur bilen. Då vill hon ut. Meddetsamma. Eller åtminstone komma fram till oss och slippa sitta fastspänd.

Murviel hägrar och om några dagar har vi fullt hus där. Mycket längt är det på det!