Jag är här, vid vårt nyligen införskaffade köksbord, iklädd mjukisbrallor och ullbetofflad, nyduschad, nyfrukosterad, osminkad och ganska rufsig i håret.
Jag skall ingenstans, åtminstone inte idag och jag känner en enorm lättnad över just det. Inte sedan början av november har jag tofflat runt i huset i Ulebergshamn utan planerade resor nära förestående. Ingen har tvingat mig till detta nomadliv och resorna har varit ömsom otroligt mysiga, ömsom yrkesmässigt givande och mitt ständiga behov av omväxling får därmed sägas vara rejält tillfredsställt.
Men till slut får det räcka. Igår kväll kom jag hem från sista vändan i Växjö. Två dagar för överlämning var en akt av pur viljestyrka, just för att resorna (igår genom kompakt mörker och piskande snöblandat regn), packandet och trista hotellnätter till slut blir övermäktigt. Uppdraget i Växjö, däremot, har varit en alltigenom inspirerande och faktiskt kul upplevelse.
Nu gnuggar jag mig ändå yrvaket i ögonen, sträcker på min bilstela kropp och blickar ut över den makalösa utsikten, där typiska västkustvindar krusar vattenytan i den lilla hamnen.

Jag skall njuta av att inte genast behöva packa väskan igen; jag skall komma ikapp mig själv och ladda om. Mamma skall få besök och franska godsaker att bjuda sina grannar på äldreboendet på. Finaste Iben i Oslo längtas det efter och snart är det väl ändå dags för en roadtrip till Solna och Falun?

För inte sa jag väl att det är en långtidsparkering i Ulebergshamn som det handlar om?