Etiketter
Det är som att det sakta vänjer sig vid oss, Huset. Som om det betraktar oss och undrar om vi skall vara här nu, som om det frågar; skall ni ta hand om mig nu? Fylla mig med liv och rörelse, skratt och trivsel? Inte överge mig?
Och vi lär känna Huset. Värmer upp det. Tittar storögt på allt som nu är vårt. Visst behöver det målas här och där, sättas upp lister och fixas med gapande eluttag men i allt väsentligt är det bara att ta det i besittning. Jag traskar omkring med ett leende på läpparna och förundras över allt som Ewa ordnat för oss inför vår ankomst. Hon har banat väg; fixat bankkontakt, försäkringsnisse, poolskötare, städare, trädgårdstomte och allt som har med det juridiska att göra. Att hon sedan, tillsammans med sin man, kan de senaste årens historia kring just detta hus bidrar ytterligare till att det känns tryggt.
Hade vi vågat köpa utan en sådan kontakt?
Knappast.
Nu kastade vi oss ut i det, tänkte en kort stund och slog till. Ältahuset fick offras men in dit flyttar i helgen en ny barnfamilj, en sådan som det huset är särskilt ämnat för.
Här i Murviel skall vi snart ha påskfest med hela storfamiljen (nästan; älskade J jobbar hela påskhelgen och kan inte ta med sig G och komma), L och jag spånar vilt kring kommande kräftskivor med franska förtecken istället för svenska.
Vi får se. Ett hus byggt för fest och många människor är Murvelhuset i alla händelser.
Jag är väldigt, väldigt glad.
Murvielklotter 