22 dagar kvar, säger widgeten i högerkolumnen och det blir alltmer påtagligt varför vi gör denna vansinnesflytt, som just i detta nu känns jobbigare än vad jag i mina vildaste fantasier hade kunnat föreställa mig. Jag hade behövt vara ledig ett par veckor minst för att ro detta i land med något litet slags eqvilibrium i behåll.

Istället åker L på tjänsteresa i tre dagar, jag ger mig iväg på utbildning i lika många dagar och kvar i huset är allt det där som vi inte riktigt vet var det skall ta vägen. Mycket skulle komma väl till pass i Murviel men var skall vi magasinera det under tiden? Och hur skall det i såfall fraktas ner? Varenda kubikcentimeter kostar och jag blir stående med den ena prylen efter den andra i handen och undrar om det är värt det eller om den skall säljas, skänkas bort, sparas, förvaras eller skrotas! Det tar eoner av tid i anspråk och jag måste göra det själv.

Adrenalinet pumpar, avkopplingen känns långt bort men så kommer det ett mejl från Ewa med bilder från vår franska trädgård, där mimosan blommar och fem apelsiner, som trotsat kylan, klamrar sig fast på vårt alldeles egna apelsinträd och allt bara rinner av mig för att istället ersättas av tillförsikt och förväntan.

 Om 22 dagar är tillvaron en annan.

Om 22 dagar har vi lagt stockholmsflytten bakom oss och tar murvelhuset i anspråk. Murvelhuset heter det numer. S har döpt det.

I påskhelgen kommer första invasionen och hela vilda storfamiljen skall leta påskägg bland palmer, apelsinträd och oliver. DET blir grejer, det!

Idag fick Huset lite historia med hjälp av O, som berättade om glada stunder familjen haft i sin franska dröm. En dröm som fanns där en stund men sedan tog en annan riktning, när livet kom och ställde sig i vägen. Planerna som realiserades och de som lades på is. Annat som fick ett abrupt slut.

Hon verkar så stark, O, och glad. Hon berör och har mycket att dela med sig av och även om vi hann prata om murvielhuset också, så var det inte därför vi stämt möte, utan för att se om vi kan etablera ett samarbete mellan min skola och hennes stiftelse. Så kommer det också att bli.

Murvielhuset har sett många människor inom sina väggar och historien om dem alla ger huset själ. O berättar om sköna dagar alldeles ifred i trädgården och om cykelturer bland vinodlingarna. Cyklar, utbrister hon plötsligt; ni måste ha cyklar i huset, för det är så fint att cykla där! Min S har sagt samma sak, utan att som O veta, bara anta.

Det stora mimosaträdet i vår franska trädgård blommar nu, fick jag veta av en bloggare som jag följer. Jag visste inte att det stod ett sådant träd där. Jag vet egentligen väldigt lite om huset vi köpt och då blir varje liten hälsning, oavsett i vilken form den kommer, ännu en välkommen pusselbit till det som nu är vår franska dröm.

Så har vi fått två offerter på poolskydd att ta ställning till och mer ska det inte till innan jag drömmer mig bort igen. Vi är ju inte bara med franskt hus; vi är med pool också. Som om det första inte vore häftigt nog! Av alla utgifter våra flytter för med sig, kan just denna vara en av de angenämare, eftersom den bär med sig löften om simtag i turkosblått plask på egen bakgård och det kan vara så att det är något jag av och till drömt om sedan jag var sisådär sju, eller nåt.

Jag hittar både det ena och det andra nu när flyttbestyren till slut gått in i sin mest intensiva fas. Här i huset, där framförallt lillflickan vuxit upp, tömmer vi nu friggebod, kattvindar, förråd och garage och överallt utom i vardagsrum och kök, som ännu så länge är fredad zon, står kartonger och säckar märkta med Murviel, Blåsut, Landet och Tjörn – det mesta av affektionsvärde flyttar västerut men stannar häruppe i Sverige. Till Blåsut får bara sådant följa med som vi faktiskt använder, medan älskade barnböcker och en hoper filmer får flytta till Murviel, där de förhoppningsvis blir till glädje för påhälsande barn i varierande åldrar. Älskade E:s Kalle Anka-pocketar flyttar också till Frankrike, liksom alla spel, ifall vi skulle tröttna på poolen eller kanske blir sugna på att ta ett parti Fia med knuff i skuggan av ett parasoll?

De där ljuvliga små dagböckerna och omsorgsfullt författade historierna nedskrivna av mina söta småttingar medan de ännu fanns nära mig alltid, de ska jag stoppa ner i en låda, som jag skall ha inom räckhåll för att kunna plocka fram när jag vill ägna mig åt bitterljuv nostalgi. I en av dem skriver lilla S att hon önskar sig just en pool och att hon vill spela teater. Då är hon åtta år. Nu är hon arton, och, ja, so far so good!

Nu är det upp till verkligheten att leva upp till förväntningarna – gör den det bara till hälften, är det fortfarande fantastiskt. Eller ”episkt” som en av de en gång små uttryckte saken härom dagen!

Så har de första gästerna anmält ankomst – verkar lovande! Så har det sagts oss, att med ett hus i på sydligare breddgrader, kan det hända att en och annan vill hälsa på. Och det var ju så att säga en del av planen…

Jag hoppas de följs av många fler!

Mitt i den allmänna rushen, som är min vardag, lyckades Ewa från Franska hus ringa mig när ingenting annat pockade på min omedelbara uppmärksamhet. Samtalet blev långt och både det ena och det andra avhandlades. Det är bara en dryg månad kvar och små detaljer som försäkringar, godkänt poolskydd och städning av huset innan vi tar det i besittning börjar bli högaktuellt. Trädgårdsmästare – en engelsktalande före detta lärare – finns i byn och lär ska vara duktig och pålitlig. Städhjälp är kanske lite knepigare men skall nog lösa sig det med.

Medan jag sitter där med luren i örat känns det helt självklart men efteråt måste jag nypa mig lite, för det är ju på riktigt. Huset är snart vårt och vi skall njuta av det ohemult mycket men det skall skötas också. Skönt att kunna bolla alla frågor som dyker upp med någon som kan både området och vad det innebär att sköta om franska ägor!

Nästa stora sak att ta tag i blir hur minsta familjemedlemmen skall kunna fraktas fram och tillbaka utan att fullständigt flippa. Hon heter Wilda och är lite harig…

Här lyckas jag inte få några tillfredsställande svar, så resultatet kanske blir att jycken får bo på pensionat hemma i Sverige när vi flaxar söderut, fast det vill vi egentligen inte. Pass och alla vaccinationer har hon men hur hon skall fraktas, det är frågan.

Banta ett kilo för att få flyga i kabinen, kanske?

Fast reglerna är så snåriga , så det är svårt att få grepp om dem. Vi får undersöka vidare, helt enkelt.

På väg hem från stranden till lilla hyrda huset i Cessenon sur Orb stannade vi vid solrosfälten i närheten av byn för att titta på solrosor nästan lika höga som lillflickan, som på denna vår första utlandstripp sedan familjen ändrat kurs, var bara sex år gammal. Det var sommar 2000 och vi njöt av allt vad Languedoc hade att bjuda på och drömde om hur det skulle vara att ha ett eget hus att åka till.

Sådana utsvävningar tillät nu inte ekonomin vid denna tid, utan det fick bli vid fantasier. Väl hemma igen övergavs drömmen för mer realistiska planer. Men såld var iallafall jag och tanken på lata franska dagar under eget tak stannade kvar i bakhuvudet.

Under många år kunde jag le åt mina fantasier den där fantastiska sommaren för snart 12 år sedan. Det krävdes ett år av vansinnesjobb innan fantasierna stångade sig fram från där de gömt sig och nästan hunnit glömmas bort. ”Hus i Frankrike” googlades och jag upptäckte att prisbilden var en helt annan än vad jag föreställt mig. Åt rätt håll.

Mäklare kontaktades, mest på skoj, och plötsligt fanns det där. Huset. Trädgården. Poolen. Lilla byn. Vi bokade möte med Ewa på Franska hus de första dagarna i oktober 2011. Solen sken, värmen förförde och det hade räckt att visa oss Huset. Vi föll i farstun, trots den relativt livligt trafikerade gatan utanför, åkte hem, lade ut vårt hus till försäljning och en dryg månad senare var allt klart.

Nu återstår bara en månad i vårt mysiga ältahus, sedan klämmer vi in oss i en lägenhet närmare stan och tar murvielhuset i besittning.

Vi lämnar det här:

För det här:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror det blir bra!

Sen lördagskväll med skoljuridiken förhoppningsvis ett avslutat kapitel – åtminstone i sin mest intensiva form – ett öppet hus i storformat på skolan avklarat och hånfull snö utanför fönstret och jag kan höja blicken igen och på allvar sätta igång med att förbereda den nu nära förestående flytten från ältahuset. Det är inte känslomässigt vårt längre. Ingen omsorg läggs på att inreda för förestående vår. Ingen planering av nya projekt. En blick ut mot trädgården dold under tunnt täcke av pudersnö och jag konstaterar torrt att det aldrig blev av att ordna en frukostpaviljong ovanpå den gamla sandlådan/trädgårdslandet. Det hade kunnat bli trevligt.

Vi lämnar det bakom oss nu, avslutar ännu ett bostadskapitel och en aldrig så flyktig ilning av vemod far genom mig. Det går fort över för i samma stund fastnar blicken på nyinköpt litteratur om fransk inredning och vemodet byts mot förväntan. Några hundra mil härifrån väntar det gamla stenhuset på oss och ny inredning. Ibland skrämmer det mig; tänk om det blir så där besvärligt som en gång Peter Mayle beskrev sitt renoveringsprojekt i A Year in Provence. Drömmar är farliga och besvikelsen ligger och lurar.

Att hålla huvudet kallt är svårt iallafall och jag ser framför mig rader av shoppingturer till marknader och antikaffärer, helst tillsammans med lika intresserade älsklingar, där vi hittar precis allt det där som skall återge det övergivna huset den glans det förtjänar. Inte så lite romantiska blir de där fantasierna, som också rymmer slöande i väderbitna solstolar vid den alldeles egna poolen.

Om ältahuset alltid känts för modernt och nytt för en vurm för rart lantligt och gammaldags, kan jag i det över hundra år gamla byhuset leva ut alla de fantasierna. Inte behöver det vara genompraktiskt heller, för här skall det kännas avspänt och oömt. Jag har pratat om bord så rustika att du kan slänga en köttyxa i bordytan förut men sådana bord kräver en matchande omgivning. En franskt chic omgivning, till exempel.

Här hemma i nya lägenheten på sjätte våningen blir sådant bannlyst. Lättstädat, praktiskt och avskalat får bli honnörsord där och voila! så har jag skaffat mig två världar som var och en talar till den inneboende pedanten respektive bohemen som ständigt käbblar om makten över mig och mitt inredande.

Jag skall skriva ner mina tankar inför Dagen D för att kunna titta tillbaka och jämföra med hur det faktiskt blev. Det i sig är kittlande, att vi har vågat och hur det än blir kommer vi att kunna säga just det; vi kastade oss ut och har blivit många upplevelser och erfarenheter rikare.

Jag längtar! Massor.

Det är svårt med ett så obskyrt folk som svenskarna – man får förstå de arma fransoserna! I det digra dokument som gör oss till ägare av huset i Murviel framgår det att en av oss två köpare har en skilsmässa i bagaget men vem utav oss det gäller, det blev för svårt; någonstans tappades jag bort och istället är det mina båda män, nuvarande och dåvarande, som skiljt sig! Eller är det något dessa båda herrar glömt att berätta?!?