Min telefon fylls av bilder på dig i din mammas famn och i din pappas. De ser alldeles lycksaliga ut, dina föräldrar, nästan lite för­vånade och som om de undrar om det verkligen kan vara sant! Att du är här nu, med bollekinder och mammas näsa, trygg och precis lika mycket ett litet mirakel som dina tre kusiner före dig.

Jag kan inte se mig mätt på bilderna på dig. Jag kramar min telefon hårt och spritter till när det plingar; en ny bild på Iben, tänker jag, och blir alldeles varm. Ibland får jag prata med dig på Facetime men då brukar du mest sova och låta päronen sköta snacket. Då tittar vi alla på dig och ler, glada och lättade över att vår väntan är över.
Längtat efter att få träffa dig har jag hunnit göra, fastän du ännu inte hunnit bli ens två veckor gammal. Så med två sprutor i min vänstra arm, trotsade jag i helgen covidköerna över gränsen och for för att träffa dig på riktigt! I två timmar fick jag vänta vid gränsen innan jag stolt kunde visa upp mitt covidpass och sedan vinkas vidare utan vidare dröjsmål.

Väl över gränsen kände jag mig smått euforisk; snart, snart får jag träffa Iben, tänkte jag, och tryckte kanske lite extra på gasen.

Så fick jag dig i mina armar, till slut. Alldeles omtumlad, lättad och överväldigad. Med näsan på din fjuniga hjässa och på dina runda små kinder; älskade lilla Iben!

Jag och din bestemor Margit ägnade sedan en alldeles fantastisk augustikväll åt att prata om din mamma och pappa och vilka de var när de var små och vem av dem som du är lik. Båda två, kom vi fram till, där vi satt i augustikvällen, alldeles lyckliga över att du äntligen finns.
Som alltid när jag otåligt väntat på ett litet mirakel, har jag stickat. Det har jag också gjort till dig; i samma färger som till kusin Maj i Göteborg. Likadana mössor, som kan värma era små huvudknoppar, har jag också stickat, för ni är ju nästan precis lika gamla, du och Maj!

Jag fick lite bråttom att bli klar med din tröja, som liksom kusin Bertils lilla blå, kusin Brors lilla julröda och kusin Majs gulrandiga, fått följa med mig när jag kuskat omkring på svenska, tyska och franska vägar. I vinden från havet på Tjörn har jag också stickat och tänkt att det där vattnet som glittrar i gattet, det når ända fram till Oslo – till storbyen där du bor.

• 

• 

• 

När vi varit ute på vägarna, har barfar L fått köra. Jag har inte haft tid, för jag har varit upptagen med att sticka och tänka på två små nya barnbarn; på Maj Constantia och på dig, Iben Elisabeth, farmors ljuvliga lilla namne.