Stormen Hans verkar ha regnat ur sig. Vi har varit hemma i svensk sommar i drygt två veckor och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka till Murviel. Vädret är värre än det typiskt sommarsvenska och jag påminns om varför vi blev med det murvielska huset för snart tolv år sedan. Ändå är vi båda två – L, jag (och hunden) – så glada över vårt nybyggda radhus.
Vi tycker att det är fint och havet är lika nära här som det var under Skärhamnsåren.

Vår terrass har dessutom något av ett mikroklimat, så uteliv levs här också, om än inte på kvällarna.

Tvätten torkas på en torkvinda som inte blåser omkull och jag har till slut köpt en begagnad havskajak. Vi får se om jag hinner traska ner till vår lilla hamn och sjösätta den innan det blir höst på riktigt.

Än så länge är dock sommaren högst närvarande, de något blygsamma temperaturerna till trots. Barn cyklar, leker, springer och gråter genom öppna fönster när det är läggdags. Förra helgen satt jag och tittade ut genom vårt köksfönster och fick bevittna hur en liten flicka lärde sig cykla. Först vågade hon inte alls, sedan vinglade hon fritt en stund innan färden blev stabil. Det hann bli mörkt innan hon försvann in igen. Då hade hon cyklat i flera timmar. Jag hoppades på just detta när vi bestämde oss för att lämna Skärhamn; liv och rörelse, barn som leker och ett grannskap med naturliga mötesplatser och gemenskap. Jag är ju ingen ensamvarg, utan vill ha tryggheten i människor runt omkring mig.

Jobb tar mig dock bort från allt detta under veckorna. Det blev ett tillfälligt konsultuppdrag i Växjö igen, trots att jag lovat mig själv att bara ta uppdrag som inte kräver alltför långa resor. Jag började förra veckan och hösten känns därmed plötsligt alldeles väldigt påtaglig. Jag har införskaffat en ny
ullkappa som är så fin att jag nästan längtar efter kyla. Den hänger i vår walk-in-closet, som sakta men säkert blir till vår med spegel, knoppar, klädstreck och andra praktikaliteter undan för undan på plats.

Under sommaren har jag dessutom trotsat den franska värmen och stickat en tjock ylletröja till mig själv. I helgen blev den klar och jag konstaterar att den oformliga garnhögen i knäet faktiskt blev till något jag kan ha på mig.

Det var kul att sticka den men jag hann också bli otålig flera gånger om. De får bli stickeplagg i betydligt mindre storlekar framöver. Projekt saknas inte. Inte garn heller. Det ligger otåligt och väntar på mig i ullkorgen som svärson Erik gjort åt mig.

Den är redan en klenod där den tagit plats under den platsbyggda bokhyllan i vårt vardagsrum.

En ny vecka väntar och till helgen skall liten lben firas i Oslo. Hon fyller två år, precis som kusin Maj gjorde för två veckor sedan. Maj hade stort kalas på landet och vi var där och njöt av att se hur nöjd hon var med sitt kalas.

Men snart är vi i Murviel en sväng igen och Languedoc gjorde sig påmint och ställde sig framför mig i onsdags när skolans lärare började; franskläraren tog mig i hand, presenterade sig och med ett stort leende på läpparna sa att vi sågs i somras,

… på grillkväll hos Magnus och Outi på Chez les amis, där hennes dotter sommarjobbar och där sagda fransklärare tillbringat större delen av sommaren.
Pytteliten är den, världen.