Oktober har med råge övergått i november och dagarna har tappat sina konturer.

Jag börjar så smått krypa ut ur en hektisk jobbhöst och planerar ivrigt för sköna decemberveckor i Murviel.

Det är inte länge kvar, inser jag, och samtidigt som jag längtar nästan orimligt mycket, kan jag också känna en lätt panik över allt som skall hinnas med innan vi åker. Det är roliga saker nästan alltihop men tiden vill iallafall inte riktigt räcka till.
I Tjuvkil börjar vardagsrummet kännas färdiginrett. Två fotoposters med motiv från Pézenas och Portiragnes plage har kommit upp på väggen;

Fotografen är yours truly och motiven ett sätt att ha det franska vistet ständigt närvarande.

Hallgarderoben bakom solrostapeten från Studio Lisa Bengtsson har rensats och kommit i ordning;

In i den skyfflades det sista av flytten för drygt 7 månader sedan och den har pockat på min uppmärksamhet ända sedan dess.
Även om sådant som en överfull hallgarderob är ett veritabelt irritationsmoment, går det ändå ganska fort att komma i något slags grundordning efter en flytt. Fokus har varit nedervåningen med kök och vardagsrum och vår walk-in closet på övervåningen;

Det där ett-och-ett halvt året av väntan mellan det datum vi bokade oss för vårt radhus och datum för inflyttning, ägnade jag åt att planera, drömma och fundera. På min padda finns en fotomapp med namnet ”Tjuvkilsinspiration” och den är full av inspirationsbilder. Väldigt många av idéerna har realiserats, medan andra har skrotats. Resultatet upplever jag ändå har blivit någorlunda genomtänkt och praktiskt. En platsbyggd bokhylla stod högt upp på önskelistan. Inspirationen till den kom från en möbelklassiker jag hittade på Nordiska galleriet:

En hel bokhyllevägg med den hade blivit väldigt dyr, så vi lät en snickare platsbygga istället. Vår hyllvägg lever mer än väl upp till uttrycket och hantverkskänslan som inspirationshyllan har, tycker jag, och med hjälp av den och böckerna i den, har rummet fått både värme och karaktär.

Köket är det som har överraskat mig sedan vi flyttade in. Jag trodde att jag skulle tycka att det var för litet och för själlöst. Vita standarluckor och vitvaror ingick inte i ursprungsplanerna men de stör mig faktiskt inte alls. Vi bytte handtagen mot diton i trä med samma lasyr som bokhyllorna. De plockas också upp i skåpsluckorna på de två kortväggarna på ömse sidor om köket;

Extra förvaring var vi helt enkelt tvungna att ordna, eftersom skåpsplatsen är begränsad. Ikeas Nordli som hörnbänk vid matplatsen slukar en hel del också. Här sitter jag mycket. Det blev ombonat och fungerar lika bra både som matplats och arbetsplats.

Den pälsförsedda kollegan håller med…

Flytten till Tjuvkil blev faktiskt allt det där som jag ville. Lättskött, vackert i environgerna,

och fullt av liv runtomkring. Barn leker, cyklar, skrattar, slår sig, gråter och borstar av sig igen. Jag kan sitta vid mitt köksfönster och betrakta dem alla och det är otroligt fint.

Huset på Vrakvägen var kanske objektivt sett lite tjusigare och läget definitivt mer spektakulärt men det kändes lite för isolerat där det låg på en återvändsgata längst ute vid havsbandet på Tjörn. Inga småttingar eller ens tonåringar bodde längre kvar på vår gata, som började kännas en smula övergiven.

Med jämna mellanrum blir jag dock påmind om Tjörn när paddan får för sig att skapa små minnesklipp eller när tidigare inlägg på Facebook gör sig påminda. Då ler jag och minns med en bra känsla i kroppen åren på Vrakvägen. Var sak har verkligen sin tid, och jag tänker att just här, nu i Tjuvkil, vill jag stanna. Mitt svenska forever home, som de där brittiska programmen om hus i solen brukar uttrycka saken. Om det vet jag dock ingenting; det är perfekt för oss nu, om än fortfarande lite för långt från diverse älsklingar.

Snart kommer oslofamiljen och jag skall barnbarnsgosa innan det bär av till solnaälsklingarna för barnvaktande, mys, sista jobbdagarna i Växjö, julbak med ännu fler älsklingar och till sist avfärd mot Murviel.

Never a dull moment. Ever.