Etiketter
Jag har ett par snickarbyxor. De har häng både bak och fram och har målarfläckar lite här och var. Jag drar på mig dem när jag skall ut i trädgården och arbeta och jag känner mig lite märkvärdig varje gång jag drar dem på mig. Särskilt när de kombineras med en nonchalant tunn bomullsskjorta som lösgör sig och spiller över linningen närhelst kroppen gör en avancerad böj för att komma åt ett särskilt smutsigt hörn.
Solen skall naturligtvis lysa över hela härligheten och håret måste ständigt strykas från pannan med baksidan av en smutsig hand.
Det är då, mina kära bloggvänner, som det händer.
Det är då som jag för min inre syn ser Meryl Streep på en magisk grekisk ö iklädd just snickarbyxor och det är med henne i just de scenerna som identifikationen blir total.
Jag BLIR Meryl Streep.
Jag nynnar ABBA.
Jag känner mig oerhört glamorös i mina säckiga paltor.
Tack Meryl för den självbilden. Ska nog alltid ha snickarbyxor och leka Meryl.
Det kan vara så att jag överdriver en smula nu. Så där jätteglamoröst är det kanske inte att tvätta bort vinter inför en ny säsong men det är fint och det är nostalgiskt. Det är barndom och känslan av att tiden just här står nästan still. Så där som tiden gör på ett gammalt sommarställe där familjen samlas varje sommar för att sedan hasta vidare in i höst och jobbdimma igen. Samma lika varje år.
Idag har jag städat ur uteköket. Jag har rensat och kastat luggslitna attiraljer och om ungdomarna skall spela beer pong i sommar, får de köpa nya rack; de gamla har följt med sopbilen härifrån. Hela uteköket skall förresten få en uppdatering i år. Den gamla slitna träskivan skall bytas ut mot en i rostfritt,
och gashällen skall plockas bort. Den har vi aldrig använt, eftersom det är så mycket trä runtomkring och eftersom undertecknad blir lite skrajsen av gas. Jag är ovan, helt enkelt.
Jag har plockat bort den gröna konstgräsmattan, som efter vintern antagit en blåaktig ton och inte längre klarar estetikkontrollen (om den ens någonsin gjort det…?),
Tills nästa gång jag kommer ner får den agera ogräsdödare och jag får fundera ut ett bättre sätt att halkskydda carrelaget vid pooltrappan.
Under min städrond har jag hittat grus på de underligaste av ställen och har gått och längtat efter den lilla killen som förra sommaren roade sig med att kasta grus närhelst han kom åt,
och jag har rensat ljuslyktor från fjolårsstearin och diskat kvarglömda glas medan fransk musik rullat på Spotify.
Alldeles ensam har jag varit nästan hela dagen och det har gått bra det med.
Nu brinner ljus på spiselkransen och mina ögon stannar vid två små ljuslyktor som S gjorde till oss julen 2012. Alla i familjen fick små texter som sa något om hennes förhållande till oss,
De är så fina, de små ljuslyktorna, de är kärlek och beständighet. De har stått på spiselkransen i dryga fem år nu och jag har inga planer på att flytta på dem. Jag, som har förändring som livsluft, njuter i fulla drag av alla de små beständigheter som möter mig i murvelhuset. Här står faktiskt tiden i de små detaljerna alldeles still. Det är sig likt. Det ser ut som när jag lämnade det sist. Varje gång.
Det är alldeles omöjligt att inte må bra av sånt.