Jag rasslade runt igår kväll innan jag kröp in under mitt svagt olivgröna kräppade täcke,
och funderade över vad som skulle få följa med på resan österut.
I vardagsrummet väntade en resväska med den senaste flygtaggen fortfarande kvar på handtaget.
En så alldeles väldigt vanlig och hemtam syn egentligen i vårt hem, där resväskor i olika stadier av i- och urpackning sällan hinner ner till sina hyllor i källarförrådet innan det är dags att låta dem jobba igen.
Och ändå.
Som om något mystiskt, nästan farligt och förbjudet landat uppslaget på bordet i väntan på att fyllas med paltor lämpliga för den förestående resans slutmål.
Vad är ens den där tingesten, tänker jag, medan ett aldrig så försiktigt leende letar sig in i min ena mungipa.
Den prickiga – kommer ni ihåg? – ser ut att vilja studsa upp och ner där den står på badrumskommoden, redo att omsluta morgonrutinens alla rengöringsattiraljer. För bara några veckor sedan misströstade både den prickiga och jag.
– Kan det vara möjligt, verkar den vilja utbrista. Skall jag verkligen få ut och åka nu? Hur ser jag ut? Prickarna pigga? Är du bussig och borstar dem lite? Jag vill vara mitt bästa jag när jag skall få hänga på Paradgatan igen.
Säger den.
Tror jag.
Låt mig bara få försäkra er om, innan ni eventuellt riskerar att spricka av helig vrede över detta mitt tilltag att packa en resväska innan den här sabla covidiotin hunnit tacka för sig, att beslutet att resa fattats med viss vånda och med riskbedömning gjord på både längden och tvären innan resväskan och den prickiga necessären fick komma fram.
Jag har begett mig österut.
Till mina älskade prinsar.
I egen bil med proviant för att klara hela resan utan att behöva gå in och handla någonstans efter vägen.
Med handsprit, våtservetter och plasthandskar i handskfacket på bilen för nödvändiga stopp efter vägen.
Resan tar betydligt längre tid än de rekommenderade en till två timmar som vi haft att förhålla oss till ett tag nu. Efter vägen har jag stannat för att tanka och för att äta min matsäck. Inför det oundvikliga toabesöket (6 timmar är ganska lång tid), hade jag rustat mig med illblå plasthandskar, antibakteriella wipes och handsprit.
Jag och min bil på roadtrip.
En egen socialt distanserad bubbla mellan väst och öst.
Är det en synnerligen nödvändig resa?
Längtar inte alla mor- och farföräldrar efter sina barnbarn när dagar, veckor och månader bara tickar på utan att vi får träffas?
Varför tar JAG mig rätten till denna roadtrip innan rekommendationen att inte resa långt lyfts?
Det finns fler skäl än bara längtet men det är en helt annan historia.
Jag kommer fram innan pojkarna hunnit hem från föris. Jag tar emot dem när de kommer och då har Bertil redan hunnit spana in mormorbilen utanför.
Bertil blir så glad och vi måste kramas och kramas. Täcken, kuddar och grå killen hämtas och vi hinner mysa på terrassen en bra stund innan det är läggdags.
Bliss. Utter bliss.
Bror, lite, lite blyg först men som sedan bjussar på alla sparade kramar, och visar upp sin snygga traktor och duplot tillsammans med boken om Snurran som gått sönder. Boken, alltså, inte Snurran.
Nu skall jag stanna här en stund och försöka hämta tillbaka lite av den förlorade tid som denna olycksaliga vår tagit ifrån oss. Päronen skall förhoppningsvis kunna pusta ut lite och jag får vara mormor igen.
Ingenting, absolut ingenting är viktigare än detta just precis nu.
Imorgon kanske jag berättar om facetimesamtalet jag hade med Helen på Le studio des artisans idag och vad som skall hända i det murvielska köket i sommar.
Om jag hinner.
Det är mycket att stå i av synnerligen viktig art när en mormorar sig.
Murvielklotter 