Etiketter
Aberdeen, examensfirande, Murviel lès Béziers, tropiska nätter
Motvilligt lämnar jag sammetsnatten, cikadorna och söndagsblaskorna för att gå och lägga mig.
Dagen började redan tidigt imorse och egentligen är jag väldigt trött men intrycken är så många och så osorterade att jag behöver en stunds reflektion innan huvudet hamnar på kudden.
Jag ser S sovande, insnurrad i ett täcke i ett skotskt hotellrum tidigt imorse, medan jag tassade in, pussade henne på kinden och blev stående en stund för att bara titta på henne, min yngsta. Sedan stängde jag tyst dörren till hennes rum i hotellägenheten och gick därifrån för att åka till flygplatsen. Det kändes så otroligt konstigt att lämna henne där och åka iväg utan henne, trots att det vid det här laget borde ha blivit en vana. Barnen är vuxna och avskeden är många, fast det hör inte till vanligheterna att efter några dagars hotellvistelse checka ut och lämna barnet kvar, hur vuxen hon än må ha hunnit bli!
Kvällen innan sa vi hejdå till finaste E, huvudpersonen på denna tripp till Skottland. Om han inte sagt till mig å det bestämdaste att inte tapetsera bloggen med bilder från hans högtidliga examen, så hade jag nu hängivit mig åt fullkomligt oförblommerad modersstolhet. Jag hade lagt ut bilder på sonen iförd cape och hatt. Examensbeviset, som naturligtvis fotats av, hade också hamnat här. Ni hade fått se honom med vännerna, i det ärevördiga biblioteket på campus, på restaurang och tillsammans med päron, syskon och bonuspäron. Eller varför inte med ett glas Pimm’s i handen i partytältet utanför.
Fast nu blir det inte så. Bara en bild får hamna här. E är den vackraste av mösskastarna på bilden, förstås.
Och bilden på säckpipeblåsaren som spelade för oss medan vi köade för att få komma in i ceremonisalen kan jag väl också bjuda på.
Aberdeen visade sig från sin allra vackraste och soligaste sida under våra dagar där och det gjorde naturligtvis inte inramningen till firationerna sämre. Fast varmt kan man inte säga att det var, så när vi klev ur planet på Béziers flygplats i eftermiddags, åkte koftan av fortare än kvickt, för här möttes vi av nära fyrtio graders värme i solen.
Vi fick skjuts från flygplatsen till Murviel, lastade in våra väskor i huset och traskade iväg till C och E för att hämta hunden. Vi valde den skuggiga sidan av gatan men var ändå allt annat än fräscha då vi kom fram till deras hus efter vår fem minuter långa promenad. Till en början var jycken som vanligt lite halvsur – hon brukar vara det när vi varit borta – och sökte sig till sina snälla hundvakter istället, men hon tinade upp till slut och valde ändå att följa med oss hem.
Resten av dagen och kvällen tillbringades i trädgården med cikador och svalor larmande runtomkring oss och ja, som sagt, inte var det lätt att släpa sig därifrån för att krypa under täcket. Fast täcket får nog lämna påslakanet nu, om jag tänker efter. Duntäcke och tropiska nätter är kanske inte den bästa av kombinationer.