Nice 16.30

Vi har just landat och det är varmt. Väldigt varmt och dessutom trångt i ankomsthallen där vi står och väntar på vårt bagage, i mitt fall på ett oerhört viktigt bagage. Jag återupptar mitt arlandabeteende från tidigare på dagen och springer runt för att försöka utröna var de levererar specialbagaget. Lugn är jag minst av allt, för flygresans sista halvtimme präglades av ett tjutande brandlarm och en kabinpersonal som såg allt mer stressad ut . Planet gjorde en vid sväng ut över Medelhavet under inflygningen och känslan av att något var gruvligt fel var alldeles påtaglig.

I normala fall, utan en liten hund i lastutrymmet, hade jag tänkt på familjen och att det vore lite trist om jag inte kom ner på backen igen men den här gången är det hunden jag bekymrar mig för; tänk om det brinner nere hos henne, tänk om hon kvävs där instängd i sin bur?

Fast ner kommer vi utan några åthävor utöver det vanliga men i ankomsthallen visar sig väntan på bagaget bli olidligt lång och med tanke på värmen får oron för vovvsen förnyad kraft; tänk om hon dör av värmeslag? Kommer ut från bagageinlämningen medvetslös och måste rusas till närmaste veterinär? Jag förbannar mitt påfund och inte blir det bättre av att de i informationsdisken otrevligt fräser att jag väl måste begripa att de inte kan riskera livet för en hundstackare, när ingen får gå i närheten av planet innan de undersökt vad som är fel!

Jag svettas ymnigt, irrar med blicken, tänker att den där kvarten de säger att det kommer att ta innan bagaget skeppas ut kommer att kännas som en hel evighet. Men det tar ingen kvart. Väskorna kommer i strid ström och min irrande blick söker sig till bagagebandet, där jag nästan missar min röda resväska, eftersom jag letar efter en hundbur med älsklingen i. Hundburen, som naturligtvis inte kommer åkande på något bagageband, utan varsamt bärs ut till mig av en snäll fransos som småpratar med allra finaste Wilda med öron rätt upp, svansen frenetiskt viftande och ivrig att få komma ut till mig.

Scenen som sedan utspelar sig drar till sig blickar – lycklig lyfter jag upp henne och vi pussas (nåja, hunden pussas och jag låter henne), kramas och skyndar och sedan ut till hussen, som ser märkbart lättad ut.

Wilda är till synes helt oberörd av det äventyr hon just varit med om, dricker lite vatten och svassar sedan vidare för pinka in det nya landet.

Så vad blir då kontentan av allt detta? Jo, att jag oroat mig i onödan, att flygplatspersonalen både hemma och i Frankrike hanterat resenärers curlade pälsvarelser förr och att det naturligvis finns regler för hur djur får hanteras, så att de inte tar skada.