Jag befinner mig mitt emellan. En dryg månad sedan jag var i Murviel senast och lika lång tid kvar tills vi åker nästa gång. Trots en novembersol som i några dagar nu kämpat hårt för att visa upp sig är mörkret det jag ser. Det är mörkt när jag lyfter huvudet från kudden och det är mörkt när jag kommer hem, sånär som på en ilsken strålkastare på byggarbetsplatsen utanför vår lägenhet. Den lyser upp ganska bra men så charmig och livgivande är den ju inte.

Men milda franska dofter omger jag mig med! Sommar och murvelhus luktar det om mina händer när jag kommer ut från badrummet:

Varje kväll tvättar jag nyllet med en rosenkompott från Nuxe som doftar så himmelskt att jag måste dra upp överläppen till näsborrarna för att kunna sniffa på mitt renskrubbade rosenfejs!

Varje morgon vaknar kroppen av mild mjölk från Marseilles, varsamt bortsköljd av alldeles lagom ljumt vatten. Om jag blundar, vilket jag alltsomoftast gör, kan jag i tanken förflytta mig till Fernands gata.

Morgontvagningen avslutas sedan med en olja lika fransk som tvålarna. Den lägger sig som en len, väldoftande extrahud om min novembertrötta kropp och när jag skymtar min spegelbild i ögonvrån kan jag för ett kort ögonblick inbilla mig att nu blev jag väl allt bara aningens lite vackrare än när jag mosig och eländig startade proceduren?

Eller så luktar jag bara gott. Och franskt.

Imorgon är en ny väldoftande dag. Tills dess får jag sniffa på överläppen!