Var var jag nu? Framme vid dagen då jag åkte bakom flyttbilen fylld med vårt hem, bestämmer jag mig för.

Fast om det behöver jag nu inte orda så mycket. Hemmet lastades upp i en lägenhet full av målarpapp och de sista kartongerna hoppas jag få undan till helgen (sic!), för nu har vi äntligen fått ett förråd där vi till slut kan stuva undan det som inte används hela tiden. Det skall bli skönt.

Två veckor efter att flyttlasset gått, öppnade vi dörren till det här

och gick ut i trädgården, där poolen ännu inte fått sitt täcke

Solen sken och huset var äntligen vårt. Första natten med murvieldjurens ensamma nattläten genom det öppna sovrumsfönstret och den kalla, obekväma madrassen under mig. Och lyckligt pirr i magtrakten.

Så påsklovet och den första längre vistelsen, då huset fylldes av familjen och de allra modigaste, det vill säga alla utom jag, kastade sig i det sjuttongradiga poolvattnet.

Då lämnade jag huset sist av alla men återvände bara två veckor senare för att diskutera förestående arbeten med Bertrand, trädgårdsmästaren och med Francois på Franska hus.

Sommaren. Den första. Värmen hela tiden, solen, frukostarna i skuggan på gårdsplanen, min dagliga simtur fram och tillbaka i bassängen, vännerna, de nyfunna och flera trogna gamla. Vinprovningar, fester i byn och turer till brocantes, IKEA i Montpellier och byggvaruhus.

Två korta resor under hösten var färre än jag hade önskat men inte så överraskande med tanke på hur mycket annat som trängde sig på och pockade på uppmärksamhet.

Till sist den nyligen nerpackade julen, innerlig och nästan filmisk med all sin dramatik och alla hinder. Vad hamnar på näthinnan när jag tänker på den?

Jo, dörren som öppnas, två små flickor som ropar mitt namn från trappavsatsen – de har väntat på mig, spända på att få se min reaktion – så alla de andra i det tindrande rummet och omfamningarna och spänningarna som bara släppte.

Tack, huset och alla gästerna för ett händelserikt, glädjefullt och fantastiskt första år!