Imorgon, kära vänner, är det helg. Den första sedan slutet av november som jag tillbringar i rummen på sjätte våningen i Stockholm utan att ha en väska packad för avfärd antingen söderut eller västerut. Och det känns så fantastiskt.

En hel, ograverad helg då jag kan skrota runt, äta evighetslång frukost med L:s färskpressade juice och äntligen få bort julpyntet som bara blivit kvar för att ingen haft tid att plocka bort det. Det ser för sorgligt ut allt det där som jag tyckte var så fint för bara ett par veckor sedan.

Veckorna flyter ihop, onödigt händelserika som de varit och det är märkligt hur mycket som kan rymmas under en och samma dag när det är tvunget. En hel helg utan att något är inplanerat känns därför plötsligt som en oändlighet, jag som alltid annars bevakat mina lediga helger som en hök och alltid tyckt att de är alldeles för korta.

Det är inte mycket som skulle kunna locka mig hemifrån imorgon. Jag vill inte ens åka till Murviel!

Jo, du läste rätt. Inte ens till Murviel. Inte imorgon. Jag vill inte ut och resa nu.

Fast i tanken reser jag förstås! I tanken tar jag med mig nyinhandlade kökspryttlar som kommer att passa finfint i det gamla huset och i tanken är det där jag skrotar runt på det lena travertingolvet, dricker min apelsinjuice i flugglas och brer smör från en blåblommig bytta på min baguette. Den där blåblommiga byttan får du se imorgon om du tittar in, för då hade jag tänkt mig lite inredningsbloggande. Lite lagom världsfrånvänt och egentligen helt oviktigt.

En stunds välgörande likgiltighet som lisa för själen ska det bli.