Taggar

, , ,

Det är nu så maximalt äckligt grått ute att jag nästan får panik! 15 grader gnistrande kallt innebär åtminstone vackra vyer ut genom fönstren men det här!

Hjälp!

Imorse fick jag stanna vid Hellasgårdens parkering för att fylla på spolarvätska, som jag lyckligtvis hade i bilen. Jag såg nämligen ingenting genom vindrutan när sagda vätska tagit slut.

En solig vinterdag eller en disig oktobermorgon är det vackert i Nackareservatet men en dag som denna, genom smutsiga vindrutor, vet jag inte vart jag skall hitta de vackra vyerna. Lite lätt bråttom är det naturligtvis också.

Dagens första möte börjar halv nio och jag har inte mycket marginal men något alternativ till påfyllning finns inte. När arbetsdagen är slut har det hunnit bli mörkt, jycken är sist kvar på dagis och om det inte hade varit för den totala lycka denna pälsförsedda familjemedlem visar när jag kommer för att hämta henne, hade jag kanske blivit en smula deprimerad. Men hon får mig att le. Detta ordlösa och ändå så uttrycksfulla lilla djur får mig att må bra.

Men gråvädret…

Groteskt.

Kladdigt.

Grått.

Ovärdigt.

Kan jag få ta med mig mitt jobb och min skola till Languedoc?

Snälla?

Är det för mycket begärt?

Jag gillar ju jobbet, egentligen, även om det kan bli för mycket ibland men jag kan det och i någon mån brinner jag för det fortfarande, även om just det kanske låter en smula corny.

Det har inte varit så mycket tid över för reflektion den senaste tiden och Murviel har stundtals känts oändligt avlägset. Och ändå finns det där. Det lockar och drar; håller mig upprätt och lovar bättre, varmare tider.

Och jag vet; det dräller av väderrelaterade uppdateringar på Facebook och bloggar och visst kan det bli lite tjatigt men allvarligt – vi lever i den här gråsörjiga smeten nästan halva året och hur människovärdigt är det, egentligen?

Noll åtta femton imorse loggar jag in på jobbdatorn.

Gissa vad som möter mig varje gång inloggningen är avklarad?

Det här, förstås:

Utsikt från mitt murvielfönster

Utsikt från mitt murvielfönster