Jag är inne i tokvardagen och tycker egentligen att det har sina poänger för det känns normalt och normalitet är tryggt. Normalitet är lite lagom tråkigt och innebär att ingen större dramatik utspelar sig någonstans. Och även om det fortfarande inte är helt lugnt, hoppar jag inte längre högt när telefonen ringer och återigen tillbringar jag åtskilligt med kvällstid med mina bloggpromenader.

Jag hämtar inspiration och planerar för den andra säsongen med murvelhuset. Jag har till och med återupptagit mina pausade självstudier i franska och hittade inspiration till det också i Karins Brev från Servian.

För ett par år sedan läste jag om en galen hundraåring som klättrade ut genom fönstret och försvann. Den hisnande historien läste jag med makalös utsikt över Medelhavet från ett fuktskadat hyrt hus norr om Barcelona. Jag fick gömma boken när jag inte läste den, annars knyckte älskade dotter S den, eftersom hon tyckte att det dröjde alldeles för länge innan det blev hennes tur.

Där och då, efter en turbulent jobbvår, väcktes tankarna om en egen plats i solen på allvar, för även om vi hade otur med det tidiga junivädret, var det inte svårt att föreställa sig hur det kunde te sig i slösande varm sol.

– Kanske Spanien, föreslog jag familjen, men då protesterade E, som inte kunde förlika sig med den långa siestan och de många tomma husen till salu runt omkring oss.

– Här befinner de sig i ett taskigt ekonomiskt läge, muttrade E, och så går de och lägger sig och sover bort halva dagarna!

Det tyckte jag möjligen lät en smula hårt men när istället landet bara några mil norröver kom på tal, blev reaktionen en annan. Franska, flera timmar långa luncher är ju bara ovanligt civiliserat, enades vi om!

Och på den vägen är det. Mindre än ett år efter vår spanska semester var murvelhuset  ett faktum.

Bilden på boken om Le vieux i Karins blogg skickade tankarna all världens väg, när jag egentligen hade tänkt berätta om hur bra det är att språkbada sig med något du har bra förförståelse för. Som till exempel en bok du läst på svenska tidigare. Kan egentligen inte förstå varför jag inte kommit på det tidigare, med tanke på hur många gånger jag själv föreslagit läsning av något redan välkänt när elever kämpat med sin engelska.

Alltså; snart återfinns jag i min kvällssoffa med Le vieux qui ne voilait pas fêter son anniversaire i knäet, djup ansträngningsrynka mellan ögonbrynen och ordboken tummad och sliten bredvid mig. Kanske knycker jag en glosbok i kontorsförrådet på skolan, så kan jag prydligt plita ner alla nya ord jag stöter på också…

Fast då skulle jag ju gå emot mina egna gamla råd. Läsning skall så långt det bara går vara lustfyllt och glosböcker har jag aldrig förknippat med lust, mitt förflutna som språkfröken till trots. Ingen knyckt glosbok, alltså.

Rapport följer – kanske!