S och vännerna är tillbaka, med ny kulör på skinnet, utvilade och nöjda. På plats i huset är nu två familjer, som möttes av lite ostadigare väder men det verkar inte som att det blir så långvarigt. Jag hoppas att de får det bra.

Imorgon åker vi till den sörmländska landsbygden för att lämna nycklar och nyinförskaffad grill, som vännerna skall stuva in i sin bil tillsammans med E:s gamla gunghäst, bestefars kaffeservis och lite annat som de fraktar ner till murvelhuset åt oss.

Grill, gunghäst och norsk kaffeservis – livets väsentligheter? Kanske inte, men tanken att fylla huset med älskade saker med en släng av nostalgi över sig, håller än. De är barndom, sakerna. Min, barnens. De passar där i det gamla huset, vars historia vi skriver vidare på nu. L bidrar med affisch på Marlon Brando som gudfader i båthus och tavlor med västkustska vyer. Barn- och ungdom, det med, kanske?

Sörmlänningarna avlöser i huset om ytterligare en dryg vecka och sedan börjar årets franska sommar för oss. Det har inneburit en hel del logistik, en och annan planeringsfadäs men nu är allt infört i kalendern och därmed förhoppningsvis på plats.

Hunden och jag på roadtrip genom Europa, B&B utanför Lyon bekräftat – hunden är välkommen och det var ju bra. Precis som förra året har vi nämligen funderat fram och tillbaka över bästa sättet att få ner lilla jycken. Våndats har vi gjort också, för det där med att stoppa henne i en bur och lämna henne vid specialbagaget på Arlanda känns inte så frestande, trots att det gick bra sist.

Hund i bil i många mil kräver förstås också förberedelser och eftersom den kommer att packas full (bilen alltså, inte hunden) med nya nödvändigheter, kommer inte hennes stora bur att få plats. Jag har googlat efter alternativ:

Bilstolar för hundar – jomänvisst, sörru, min plånbok är som ett ymnighetshorn, så jag kanske köper två? En för sommar- och en för vinterbruk?

Jag fascineras över hur vi förmänskligar och infantiliserar våra byrackor och det är en geschäft som får mig på lite halvdåligt humör. Men – självklart skall den lilla älsklingen åka säkert och inte heller förvandlas till en farlig projektil, om olyckan skulle vara framme, så jag fastnade för en säkerhetssele att fästa i bilens bälteshållare och ett sätesskydd för den nyss rekonditionerade bilen.

Jag dissade den burberryrutiga varianten och valde en beige som gör sig bra mot jyckens mörka brindlepäls. Blev bara några hundralappar fattigare på den affären och det får det vara värt.

We aim to travel in style, me and my döööög. Nämligen.