Vi jobbade med kontraster igår på resruttens sista ben. Jag ger er härmed en betraktelse över landskapen vi susade igenom.

Resan tar sin början en kall, regnig morgon på La Villa du Rhône utanför Lyon:

Kalla fingrar runt en gigantisk mugg rykande het, stark café au lait, en vederbörligen rustik baguette med söt marmelad och en croissant på det och dagen tar sin början. Regnet strilar utanför frukostfönstret på mitt B&B och av den formidabla utsikten syns inte mycket.

Vi tackar för oss och sätter oss i bilen med slutdestinationen i sikte.

Rejäla grindar in till La Villa du Rhône…

…passade bra när fullpackad bil skulle lämnas över natten. Hängslen och livrem.

Autoroute 7 tar oss snabbt söderut och ganska snart skingras molnen och termometern lämnar morgonens ynkliga 14 grader för att bara tio mil längre söderut visa betydligt behagligare 20 dito.

Torrt gräs på första rastplatsen. Centralmassivets blånande berg gömmer sig bakom vägarbetsbarrikader och i fonden syns en alltmer medelhavsljus himmel. Det är snart mitt på dagen och molnen är chanslösa mot den hett efterlängtade solen. Jycken får förstås göra ifrån sig och hon träffar en liten holländsk pojke, som nyfiket tultar fram till henne. Det är skönt med en cool hund i sådana lägen. Pojken drar henne i örat och kiknar av förtjust skratt. Wilda låter honom dra en stund och vänder sedan försiktigt på klacken, förlåt, tassen.

Så hoppar vi in i bilen igen och far vidare. Termometern fortsätter att stiga och resan ner mot lunchsällskapet i La Madrague är hisnande vacker. Medelhavet, som plötsligt gnistrar bakom en krök, bergen, byarna. Jag har ett fånigt leende liksom fastklistrat i nyllet och när detta inlägg började skrivas, på rastplatsen med den holländska pojken, var planen att jag skulle berätta vidare om allt det vackra.

Och det ska jag. Fast det får ta en omväg om det som sedan hände och det är en sån intrikat liten historia att det får vänta till nästa inlägg. Jag bjuder därmed på en aldrig så liten cliffhanger!