Platsen ikväll är La Villa du Rhône i Miribel utanför Lyon. Lite Fawlty Towers-varning men vackert, väldigt privat och perfekt för hunden och mig. Jag har druckit ett glas vin med magnifik utsikt över Lyons förorter. Bara ett, dock, för det är ju ytterligare en kördag imorgon. Sträckan Lörrach-Lyon är därmed avklarad, smidigt och ganska snabbt.

Hunden har placerat sig mitt på den stora hotellsängen, lycklig, tror jag, över att kunna inta viloläge utan att det rör på sig åt något som helst håll. Inget våggung. Inget tågkräng.

Resan har hittills gått fantastiskt bra och mitt resesällskap verkar inte påverkad alls. Hon har gladeligen hängt med på alla dumheter jag hittat på. Rädd har hon varit korta, korta stunder men har snart funnit sig till rätta igen.

Svårast på resan?

Utan tvekan att balansera hund under armen, kabinväska, handväska och kameraväska på en smal ramp på biltåget mot Lörrach. Fast jag fick hjälp förstås. Kabinväskan langades ner på perrongen och jag tog mig häl mot tå mot trappan ned från bilrampen. Endast ett tunt rep skiljer chaufförerna från avgrunden, så det gäller att ha koll på var man sätter fötterna. Att fastna i öglor och göra snygga bågar är inte ett alternativ här…

Så installerade vi oss i den minimala hytten, Wilda och jag.

Hungriga som vargar var vi. Wilda åt sin medhavda mat och jag traskade iväg för att lokalisera kiosken.

Som jag inte hittade.

Istället kastade jag i mig en påse nötter men lät vinet stå, eftersom jag ville vara någorlunda fräsch inför kommande dags resa mot Lyon. Både vin och nötter bjöds det på av DB Autozug. Schangtilt (medveten bondstavning), får man säga. Jag kröp alltså till kojs på betongmadrassen i hytten medan hungern rev i mig. Jag kände mig mycket ynklig.

En halvtimme före ankomst knackade det dock på hyttdörren och den snälle konduktören stod utanför med en frukostbricka.

Kan vara den godaste frukost jag någonsin ätit…

Väl framme i Lörrach insåg jag det snitsiga med att vi stod längst fram med bilen.

Vi knatade uppför rampen, slängde in väskorna och jag placerade Wilda på hennes plats och rullade sedan smidigt av tåget. Inget balanserande. Inga vådliga lyft.

All logistik under tågresan har imponerat på mig och jag kan ännu en gång konstatera att jag definitivt inte är den första som är ute och reser med en hund. Inte heller är jag den enda som gör trippen ensam och med bilen full av prylar. Spetsade jag öronen riktigt, fick jag veta att med på biltåget fanns fordon fulla med inredning till hus i såväl Italien som Frankrike och Spanien.

Ikväll blir en tidig sådan. Jag skall sova med öppen terrassdörr mot fransk natt, i mjuk säng och med nöjd hund bredvid. På näthinnan har jag utsikten utanför:

Hotellnatt…

Imorgon vid denna tid är jag förhoppningsvis i Murviel.