Nu är det så där besvärligt igen. Jag menar, hur börjar man beskriva en dag som inleds med groteska köer på A9 och avslutas med fest i byn? Livet härnere är aldrig tråkigt, aldrig stilla. Åtminstone inte under sommarsäsongen.

Ännu en gång har vi fått uppleva nationaldagsfirandet tillsammans med byborna i Murviel och precis som förra året är jag alldeles överväldigad över hur festligt och otvunget det är. Enda skillnaden i år är att det blev fler handskakningar och att fler ansikten var bekanta. I övrigt körde vi efter vad som redan känns som ett etablerat koncept; lite plask och apéro hemma hos oss först, sedan middag chez Léa…

… följt av fackeltåg genom byn med magnifika fyrverkerier som grand finale.

Så tillbaka till oss för lite herrplask och en nattfösare.

Natten ljummen och ljuden från byn i bakgrunden medan småtimmarna pratades in vid poolkanten – inget av det som annars kan vara jobbigt lyckas tränga igenom den bastanta vägg av välmående som omsluter oss och kvällen känns precis lika unik som för ett år sedan. Ta mig tusan, om det inte rent av känns som om ingen tid förlupit alls mellan då och nu! Exakt samma procedur. Exakt samma förundran över hur fantastiskt det är att se hela byn på fötter i fackeltåg för liberté, égalité et fraternité. En stolt borgmästare fullbordar bilden och jag får nypa mig i armen för verklighetskontroll, så filmisk är scenen. Komplett med brassorkester och allt.

Grannen på andra sidan gatan säger nu au revoir till sina gäster och jag börjar längta efter bingen, som redan intagits av L och jycke. Jag har firat mitt livs andra franska nationaldag – får jag råda, blir de många fler.

Bonne nuit!