Etiketter
arbousier, belle de nuits, bignone, Caesalpina, Callistemon, germandrée, olivträd
Häromdagen stod jag och kliade mig i huvudet framför trädgårdens bortglömda hörn. Det finns där sådant syns mest, alldeles innanför grinden och synligt från gatan. Alla gäster går förbi där. Man skulle kunna tro att vi lämnat det så för att uppnå wow-effekt när man kommer längre in i trädgården men så är inte fallet. Jag har bara inte kunnat se framför mig hur det skulle kunna se ut och vad ytan skall kunna användas till.
Impulsen, välkänd från liknande situationer i ältaträdgården, som vi lämnade förra året, är att asfalt är himla praktiskt. Eller stenläggning. Lite krukor med växtlighet du kan kontrollera. Jag gillar växtlighet, nämligen – jag orkar bara inte med att kontrollera den när den bestämmer sig för att rymma dit där den inte hör hemma, grönskan.
Fast när bilden av asfalt och krukor manas fram ser jag bara vissna kvistar som sticker upp ur spruckna behållare och en miljö som är allt annat än inspirerande, så jag går därifrån och sätter mig under olivträdet, där det är vackert.
Under det friska olivträdet, vill säga. Det som fick flytta på sig när trädgården möblerades om förra våren har nu till sist fått sin dödsdom. Det kämpade länge med sina ynka få gröna blad i toppen men nu har det gett upp. I höst skall det ersättas med ett arbousier, som är lättskött, blir lagom stort och som enligt uppgift bjuder på exotiskt goda frukter. Det blir fint!
Så uppenbarar sig lösningen på trädgårdsbekymren i trädgårdsguru Bertrands skepnad . En veritabel gudaskänk. Jorden är bra där, säger han och plockar så fram tre tjocka trädgårdsböcker och visar oss förslag på vad som skulle kunna trivas.
Bignone i orangerött skall få slingra sig mot trappväggen och runt fötterna skall den få sällskap av buskar, rosmarin och timjan.
På andra sidan, där marken sluttar lite, skall Bertrand bygga upp tre små terrasser där tåliga blommande buskar skall få fylla utrymmet. Low maintenance är nyckelfrasen som upprepas som ett mantra.
Att det kommer att växa så det knakar, tvivlar jag inte ett ögonblick på. Akacian, som höggs ner i höstas, håller på att bli ett träd igen, så här gäller det att hålla växtligheten i schack, annars får vi snart yxa oss genom en djungel för att komma fram.
Samtidigt kommer övriga träd att få lite puts och murgrönan, som slingrar sig så vackert runt stammarna, måste bort för att inte kväva sina värdträd. Nu vet jag att det inte kommer att se kalt ut, för jag ser hur murgrönan omsluter precis allt som kommer i dess väg. Det får ju faktiskt vara viss måtta på trädkramandet ändå.
