Imorgon är det teater i byn igen. Förberedelserna har pågått ett bra tag och de senaste veckorna har petetasdockor ställts ut i skyltfönster och utanför husen i byn.

I Léas uterum står förstås en servitris

Mittemot gatan har sportdockor balkonghäng

Längre upp i gatan sitter hundtrimmardockan i skyltfönstret

… tillsammans med en kvinnlig dito

I ungdomscentret hänger ytterligare ett gäng

Utanför bageriet står naturligtvis en bagare

Förra året var första gången vi fick vara med om detta och jag var ganska tagen efteråt. Det kändes stort att en sådan tradition lever och frodas i vår lilla franska by – en tydlig arvtagare till medeltida commedia dell’arte, gyckelspel och de resande teatersällskap som turnerade mellan byarna innan teater blev finkultur i imposanta stenhus. Det ryktas att de ansvariga för petetasfesten behöver arvtagare. Vill det sig illa är det sista året som Murviel anordnar just den här byfesten och det vore väldigt trist. Förhoppningsvis dyker det upp yngre förmågor som är beredda att ta över stafettpinnen, så att gycklet kan få fortsätta.

Målet för promenaden genom byn var dock inte dockorna utan trädgårdsinvigning hos K och M. Det bjöds på pastis och snittar och ännu några nya ansikten! Den nyanlagda trädgården beundrades också förstås. Jag och L slank förbi deras granne efter minglet. Hon har ett stort hus med magnifik trädgård mitt i cirkuladen. Unikt, vackert och möjligtvis något som kan hyras för en eventuell framtida kursverksamhet…

Utsikt över trädgård och bytak

Så traskade vi hemåt med hunden, ropade hej till E och C när vi gick förbi deras hus. Fast det blev inte bara ett hej utan en liten måltid och test av ett nytt vitt på deras takterrass innan sista promenadetappen avverkades. Så där himla trevlig är vårt byaliv mest jämnt. Vanebildande är det, rentav.