Här har jag varit i tre dagar nu. Alla tre barnen har jag träffat. Middag har ätits med storfamiljen, hunden är lycklig över att vara där som alldeles uppenbart är ”hemma” för henne. E får jag rå om i flera veckor, J finns inom räckhåll men lilla S är redan iväg på nästa äventyr, efter bara några timmar hemma igår eftermiddag och kväll.

Äventyret stavas Murviel, dit hon alldeles nu skjutsas av Sandrine efter att ha landat med skavstafakiren på Aéroport Béziers Cap d’Agde en Languedoc för en liten stund sedan.

Det är som det skall, alltså.

Nomadfamiljen.

Jag tassar omkring på sjätte våningen i en röra som känns alldeles opåtaglig att få ordning på. Jag har liksom bara landat i något som ännu så länge bara känns som något tillfälligt. Det är väldigt mycket hemma ändå, för alla som betyder något är här, har nyss varit och kommer snart igen. En lättillgänglig samlingsplats. Trivsamt, trots stöket.

Resväskan agerar hundbädd, ouppackad som den ännu är.

Kläderna, som hängt på tork i murvelträdgården får tvättas igen – helt grusfri är nämligen inte hundpälsen men jag har varken haft hjärta att jaga bort henne från väskan eller haft energi nog att packa upp den.

Vinlådorna som fraktats hem i bil fördelas ut till dem som beställt dem, medan de som skall stanna här ännu inte hittat sin plats.

Måste vi köpa en vinkyl, tro? Var skall den stå, isåfall?

Ljuvliga wiffar av fransk tvål

och favorittvättmedlet

når näsborrarna när jag går förbi och murvelhuset känns nära, nära.

Men så går jag ut på balkongen för lite kaffe al fresco och måste svepa in mig i en filt för att inte frysa och då blir jag genast varse var jag befinner mig. Den självklara värmen, oavsett om solen gömmer sig bakom molnen eller inte, den saknar jag.

Och ändå. Jag är precis där jag vill vara just nu.