Jo, det är så det känns här i soffhörnet med tofflor på fötterna och en kofta om axlarna och mörk murvielnatt utanför fönstret. Som hemma. Inne i huset ser det ut som när jag lämnade det den tidiga novembermånaden för lite drygt fyra månader sedan, trots att vi haft huset utlånat några veckor kring jul. Det enda som påminner om att det varit gäster här, är en trevlig låda vin och ett fint brev, som tack för huslånet. Och sådant kan jag definitivt stå ut med. Men i övrigt – efter två år i familjens ägo har huset redan blivit sådär typiskt som sommarvisten brukar vara. Bikinin på en krok i badrummet. Snickarbyxorna på en annan krok, redo att tas i bruk vid nästa projekt. Och så allt det som jag nästan glömt att det fanns men som jag blir glad av att återse.
L har inte varit här sedan i augusti och att jag varit här i flera höstveckor utan honom märker han meddetsamma.
– Den där har jag inte sett förut, säger han, när han i varje rum hittar nya saker.
– Nä, visst nej, svarar jag; det har du nog inte, nej…
Det hände ett och annat, uppenbarligen, när huset och jag var på tumanhand i höstas.
I trädgården har det hänt saker också. Bertrand har befriat akaciaträden från murgrönan och kapat grenar för att få in mer ljus till växterna på marken.
Det blir fint – fortfarande inte alltför tillrättalagt, bara rensat och omhändertaget.
Poolen är fortfarande i vinteride
men solen värmer och jag satte mig en stund invid den vintertrötta poolen med min nyligen återuppväckta terapeutiska hobby
och lät solen värma den stackars prövade vinterkroppen. Det tyckte den om.
Murvielklotter 