Jag har ägnat mig åt balkonghäng, denna sensommarlördag. En lördag med väder så insmickrande att det borde krävas den bittraste av mänschor för att inte uppskattas. Så jag satt på min balkong med lördagsblaskorna och uppskattade. Ända tills solen gick i moln och jag fick gå och hämta en tröja. Fast när jag kom tillbaka var molnet borta och det var varmt igen. Då hängde jag tröjan över armstödet, rättade till solglasögonen på näsbenet och fortsatte förfasa mig över arbetsförmedlingens föga populära generaldirektör.

Fast till slut reste jag mig med en djup, bitter suck och övergav balkongen när jag tyckte att sensommarvädret larvat sig tillräckligt. Jag gillar inte det där att vädret inte kan bestämma sig. Det får gärna vara femton grader och växlande molnighet. Det får ännu hellre vara tjugofem grader, oavsett om det är prickfritt däruppe eller om en och annan molntuss seglar förbi. Jag tycker bara inte om att inte kunna lita på temperaturen. Blir rentav en smula bitter på det. Tycker bättre om det här

och det här

eller varför inte det här

Jag har bestämt gått och blivit alldeles bortskämd. Det får jag ta och styra upp.