Fredagen har känts som en vacker junidag, om man som jag utgår från mina i huvudsak svenska sommarerfarenheter. Ljuset är intensivt och landskapet blir grönare för varje timme, känns det som.

Mimosan lyser gul ikapp med solen runtom i landskapet, men vår egen behöver några dagar till på sig innan knopparna spränger skalen.

Det blommar mellan springorna i stenläggningen vid poolen också och det är svårt att inte fascineras över växtkraften…

Ödehusets tomt, som gränsar till vårt poolområde, har fått sig en liten ansning men det ser lika övergivet ut ändå. Jag fantiserar om hur vi annekterar det, bygger till en flygel med gästrum och öppnar ett litet kombinerat gite/familjehus, så att många kan hälsa på samtidigt. Det ligger skyddat och gömt bakom grannens uthus och där hörs nästan ingenting av trafiken, som ibland stör, hur mycket jag än försöker ignorera den.

Vår egen trädgård är som sagt ordentligt rensad från både murgröna och grenar som stal ljus. Att det var ett hål rätt igenom en av akaciastammarna hade jag till exempel ingen aning om, eftersom murgrönan alldeles fyllde upp det.

Jag går runt och inspekterar. Njuter av allt som spirar. Av naket grenverk mot languedocblå himmel. Av att vara här.

Bilden ovan togs för två dagar sedan. Sedan dess har det hänt saker och grenarna är inte längre lika kala:

Men nätterna är svala och det tjocka duntäcket drar jag upp till näsan medan den ensamma ugglan hoar mig till sömns. Imorgon berättar jag mera.